Den fruktade liemannen – ingen lurar döden

Han klev i land med ett herrelöst tyskt skepp 1349. Sedan dess har han vandrat vid vår sida, svartklädd, gåtfull och ständigt skördande nya offer. Ingen kommer undan liemannen...

Text: Petter Karlsson
Foto: Getty Images, TT, Wikimedia Commons

Under den amerikanska depressionen finner en fattig familj till sin häpnad en övergiven lantgård, omgiven av böljande sädesfält.

I sängen ligger en gammal, nyligen avliden man. Vid sin sida har han en lapp som säger att farmen tillhör näste man som är villig att sköta den.

Familjen kan först inte tro sin lycka. Snart är de igång med sitt arbete. Varje dag går mannen ut för att skörda de strån som hunnit mogna och gulna.

För den döde har även lämnat i arv en skarpslipad lie med en märklig inskription:

”Den som svingar mig styr världen.”

Sakta, medan hösten förflyter i ett ständigt soldis, går det upp för den nyblivne bonden att varje ax han skördar också innebär att en människa dör någonstans på jorden.

En dag är det hans egen mor.

Till slut även hans fru och barn.

Mannen inser då till sin fasa att han tilldelats en roll av ödet, Gud eller vem det nu är som styr historiens gång. 

Han har blivit liemannen…

Tidningen Weird Tales.

Skräcktidningen Weird Tales publicerade Ray Bradburys novell om liemannen 1943.

Novellen publicerades i den legendariska amerikanska skräcktidningen Weird Tales i juli 1943 och var skriven av den då relativt okände Los Angeles-bon Ray Bradbury.

Senare skulle den hamna i hans första novellsamling, Oktoberlandet, som gavs ut på svenska första gången 1958.

Att den sedermera världsberömde science fiction-författarens mamma Ester Maria Moberg kom från Dalarna har kanske inte alls med saken att göra. Eller har det det?

Svenskt påbrå

Liemannen, ”The grim reaper”, är en välkänd gestalt i hela Europas skräckkabinett. Och precis som Ingmar Bergman på 1950-talet hämtade inspiration till sin film Det sjunde inseglet från en kyrkomålning Täby kyrka, kan Ray Bradbury mycket väl ha hört de första historierna om liemannen av sin svenska mor.

Första gången begreppet ”lieman” dyker upp i den svenska litteraturen tycks för övrigt vara 1697. Men figuren är betydligt äldre än så.

När böldpesten anlände till Bergen med ett herrelöst skepp sommaren 1349, blev döden mer påtaglig och fasansfull än någonsin tidigare.

En fjärdedel av Sveriges invånare föll offer för den blixtsnabbt galopperande föregångaren till vår tids coronavirus.   

Peter Englund har i Ofredsår beskrivit hur den smittade drabbades av hög feber, kräkningar och huvudvärk och ett starkt nedsatt allmäntillstånd:

”Ansiktet blev högrött, den sjuke fick svårt att tala och hans gång blev vacklande. Snart kom då det som gett sjukdomen sitt namn: bölderna, ibland små som pepparkorn eller med utseende som små brännsår. De var ömma och slog upp i ljumskpartierna, i armhålorna, vid käken och i nacken. Bölderna svällde och blev stora som gåsägg, varade, blödde och angreps till slut av kallbrand. Mellan 50 och 80 procent av alla insjuknade dog.”

Beveka Gud

Det faktum att ingen riktigt förstod vad som orsakade farsoten gjorde den extra gåtfull och skrämmande. Man spekulerade i allt från sjuka sunnanvindar till en judisk konspiration med förgiftade brunnar.

Liemannen på en vagn som dras av två oxar.

Döden slår lika hårt mot fattig som rik.

Många var också övertygade att jordens undergång var nära. Gud hade uppenbarligen tröttnat på sin syndiga skapelse. Ett sätt att undgå digerdöden var därför att späka sig och delta i ett botgörartåg. Iklädd trasor, barfota och ibland med en snara runt halsen skulle man vandra tills fötterna blödde och Gud veknat. 

Att sjukdomen skulle kunna vara orsakad av organismer så små att de inte ens kunde urskiljas med ögat föll få in. Därför dröjde det innan man kopplade samman den snabba smittspridningen med smutsen, fattigdomen, råttorna, lopporna och – inte minst – det faktum att fläckiga lik låg och ruttnade i högar på gatorna, där husdjur och barn lekte.

Däremot fanns det många som i sin ångest tyckte sig se döden själv nalkas deras sjukbädd i form av en högst verklig gestalt klädd i svart. De kunde svära på att det djupt inne i hättan skymtade en dödskalles hångrin.

Liemannen hade anlänt …

Att Gud hämtade hem sina själar genom ett speciellt sändebud var förstås ingen ny tanke.

Änglar och troll

Redan hos de gamla grekerna fanns Thanatos, som var tvillingbror till Hypnos, sömnens gud, och hade till uppgift att ledsaga de avlidna till färjkarlen Karon, som i sin tur skeppade dem över floden Styx till dödsriket.    

Men Thanatos var inte ond. Snarare framställdes han som rättvis och mild. En plikttrogen tjänsteman som i stillhet utförde ett jobb som måste
göras.

En liknande figur fanns i den gamla skandinaviska asatron. Där hette hon Hel, precis som det dödsrike som välkomnade de själar som inte dött i strid, som kvinnor, barn och sjuka. Ibland framställdes hon ridande på en trebent häst.

Liemannen ror en båt.

Enligt de gamla grekerna skeppades de döda över till dödsriket.

Under tidig medeltid framställdes döden också som Pesta, en mager kvinna iförd vit kappa. Vissa forskare tror att den kvast hon bar i handen kan ha varit upphovet till den lie som omsider blev den grymme skördemannens främsta attribut. (Vissa konstnärer gav honom också ett timglas och en bok eller pergamentrulle där han noterat namnen på dem han kommit att hämta.) 

Spöken och demoner

Att det i en medeltid befolkad av spöken, demoner, änglar och troll även fanns plats för en sorts dödsängel med svingande lie var knappast särskilt konstigt.

För den religiöse – och det var i stort sett varenda kotte – fanns det dessutom faktaunderlag att hämta i Bibeln. Den ständigt pessimistiske profeten Jeremia hade bland annat skrivit:

”Och människors döda kroppar ligga såsom gödsel på marken och såsom kärvar efter skördemannen vilka ingen samlar upp.”

På sätt och vis en både vacker och logisk bild, kan man tycka.

I en tid när de flesta svenskar var lantbrukare gick det lätt att se döden som en obönhörlig, ostoppbar skördeman som vandrade över människans marker och höstade in både ond och god.

Från den här tiden härstammar många berömda målningar som visar en så kallad dödsdans. En slingrande parad av allt från kungar till tiggare, som alla anförs av ett benrangel – inte sällan med just en lie i handen.

Liemannen i täten för en armé.

Döden, en obönhörlig, ostoppbar skördeman som är ständigt närvarande.

Ty liemannen var en sann demokrat, insåg man.

Inför honom var alla lika, oavsett börd, status, rikedom eller begåvning.

Fast ändock hemsk att möta.

Ond som god

Ingmar Bergman har berättat att han fick idén till Det sjunde inseglet i Täby kyrka utanför Stockholm.

På 1480-talet hade den troligen tyskfödde Albertus Pictor målat hur en man spelar schack med döden. Enligt äldre nedteckningar ska ett numera bleknat band intill målningen hyst texten ”Jak spelar tik matt” (Jag spelar dig matt). Ett motiv som Bergman som bekant skulle omvandla till en av filmhistoriens mest ikoniska scener, inspelad vid Hovs hallar i Skåne.

Nästan lika berömd blev slutscenen som spelades in en sen eftermiddag, när dagens arbete egentligen var avslutat men fotografen Gunnar Fischer plötsligt såg ett märkligt ovädersmoln torna upp sig mot horisonten.

Max von Sydow och de andra skådespelarna hade redan åkt tillbaka till hotellet. Istället fick några filmjobbare och turister i all hast hoppa i skådespelarnas kläder. I siluett mot himlen utför de sedan den dödsdans som tidigare nämndes. Ett tydligt bevis på att prästsonen Bergman kunde sin kyrkohistoria.

Drygt 60 år senare är Bengt Ekerots vitsminkade lieman – som bistert
säger ”Jag har länge gått vid din sida” – förmodligen den bild av döden som person som sitter starkast i de flesta svenskars medvetande.

Schack med döden

In i det sista tvivlade faktiskt Ingmar Bergman på sitt verk: ”Vid premiären var jag beredd på det värsta. Jag menar, hur troligt var det att publiken skulle acceptera att det plötsligt dök upp en vitsminkad figur på en strand och på-
stod att han var döden? Och dessutom vill spela schack?!”

Han lugnades dock av fotografen Fischer, som var mer luttrad när det gällde vad som gick att lura i en biopublik. 

Egentligen utspelas schackscenen i soluppgången. Men eftersom Hovs hallar ligger åt väster måste scenen tas på kvällen. Fischer berättade efteråt:

”Man ser att var och en har en tvåkiloslampa bakifrån på sin profil, och detta måste ju betyda att du har två solar, sa de till mig. Ja, det är nog alldeles rätt, sa jag. Men kan man acceptera att döden sitter och spelar schack så kan man också acceptera två solar.” 

Publicerat