Kungen föll offer för en konspiration

Han laddade två pistoler med spiknubb och slipade en hulling i spetsen på en slaktarkniv. Sedan var Johan Jacob Anckarström redo att mörda en kung.

Text: Petter Karlsson

Fredagen den 16 mars 1792 kunde onekligen ha börjat bättre för Svea rikes konung.
På förmiddagen hade Gustaf III fått veta att hans handgångne man, hovstallmästare Adolf Fredrik Munck, åkt fast för falskmynteri.

Munck var hans vän och förtrogne sedan många år. Ja, det gick till och med elaka rykten att det var Munck som var far till kronprinsen. Gustav III ska inte ha varit man nog att genomföra kärleksakten på egen hand. Då gjorde den alltid lika lojale Munck sin plikt, som man sa.


För den man som tio timmar senare skulle ligga blödande på en soffa på Operan, skjuten i ryggen med kulor och smånubb, var ingen okomplicerad människa. Rikt begåvad, utan tvekan. Stor estet. Men också en kung som med tiden hade fått landets mäktigaste män emot sig.


Gustav III:s statskupp 1772 var inget annat än ett steg tillbaka till enväldet. Nu hade dessutom kriget mot Ryssland gått i stå. Missnöjet jäste. Allt fler började viska om revolution. Det franska exemplet låg ju bara tre år tillbaka i tiden.


Polismästare Nils Henric Liljensparre som senare utredde och löste mordgåtan, skulle efteråt säga: ”Ingen konspiration har haft lika många inblandade, men också varit lika väl förborgad.”


3 000 adelsmän, gissade han, visste vad som var i görningen.


Så ock kungen själv, som så sent som bara några timmar före attentatet mottog ett anonymt brev som överlämnades av en lärling till en sockerbagare:


”Rövare älskar inte lyktor. Det finns inget lämpligare för lönnmord än natten och förklädningar. Jag ber Er, vid allt vad heligt är i världen, att uppskjuta denna förbannade bal.”


Kungens närmaste män vid bordet, speciellt hovstallmästaren Hans Henric von Essen, tog varningen på allvar.


”Gå inte på maskeraden!” sa han. ”Såg inte ers majestät nyligen några mystiska män utanför ert fönster på Haga? Det luktar attentat lång väg.”
Och kungen höll med.

Tre månader tidigare hade han verkligen sett några mystiska män trycka näsorna mot hans ruta. Efteråt skulle det framkomma att en av dem var hans blivande mördare Jacob Johan Anckarström. Denne hade tänkt utföra mordet då, men när han såg kungens bleka ansikte, dröp han iväg och meddelade sina vänner att ”Kungen nog ändå är döende.”

Vilket han alltså inte alls var. Gustaf III var vid tidpunkten för mordet 46 år gammal och – även om han var hårt pressad politiskt – vid god vigör. Hemma i sin kammare kunde han vara tungsint, velig och sorgsen, men så fort han klev ut i det offentliga i den närmaste självlysande.

Gustaf III var de stora föreställningarnas man. Det skulle också visa sig denna ödesdigra afton, när han först gjorde en storstilad entré och därefter en ännu mer imponerande sorti.


Så här 226 år efteråt har förloppet nagelfarits så noga att vi nästan exakt vet vad som hände. Intressant är att kungen onekligen tycks ha tagit hotet på allvar och därför den första kvarten höll sig på en plats där han hade god uppsikt över hela foajén. Först när han ansåg att faran var över, började han beblanda sig med övriga gäster.
Hovstallmästarens råd att bära harnesk under sidenrocken hade han dock inte följt. 

Sedan gick allting mycket snabbt. 

Ögonvittnen berättar att kungen omringades av flera män i vita masker och svarta rockar. Någon tilltalade Gustav III med orden: ”Bon soir, beau masque!” (God afton, vackra mask). 

Plötsligt hördes ett skott och kungen skrek till: "Ah, je suis blessé, tirez-moi d'ici et arrêtez-le" (Ah, jag är sårad, ta mig härifrån och fånga honom). 

Varpå någon – det visade sig senare vara attentatsmannen själv – ropade ”Elden är lös!”

Det senare ingick i planen. Konspiratörerna hade räknat med att det skulle uppstå sådan förvirring bland maskeradgästerna att de själva kunde fly från platsen. Istället kom en snabb order att alla dörrar skulle stängas. På nolltid var även polischef Liljensparre på plats och inledde en mördarjakt som än idag kan användas som modell för ett effektivt polisarbete.

Alla på Operan demaskerades. Deras namn noterades. Samtidigt hittades två pistoler och en hullingförsedd kniv på golvet. Redan nästa morgon hade Liljensparres män spårat en vapensmed som kunde berätta att de sålts till Johan Jacob Anckarström, som för övrigt fanns på listan över de närvarande.

Den misstänkte fann det inte ens lönt att neka, när polisen nästa morgon klockan nio kom för att gripa honom. Däremot ljög han och påstod sig ha varit ensam om dådet.

Liljensparre pekade då på mördarens små barn och antydde att det enda sättet han kunde garantera en framtid för dem, var om Anckarström angav full bekännelse. Denne föll då till föga och avslöjade sina fyra närmaste kumpaner Carl Fredric Horn, Adolf Ludvig Ribbing, Karl Fredrik Ehrensvärd och Karl Pontus Liljehorn, samtliga med militär bakgrund.

Än så länge var Anckarström tekniskt sätt ingen kungamördare. Gustav III skulle leva i 13 dagar efter dådet och hann uppvisa en kyla som imponerade på alla.


När han blodig lämnade Operan hade han skojat och sagt: ”Här bärs jag som påven!”
De följande dagarna skötte han rikets affärer liggande till sängs, trots svåra smärtor, och gav dessutom ordet att gärningsmännen skulle behandlas väl.


Läkarna hade dock inte lyckats få bort allt småskrot ur såret. Det blev inflammation, feber och blodförgiftning, och den 29 mars 1792 avled Gustaf III. Han efterlämnande hustrun Sofia Magdalena och sin 13-årige son, den blivande Gustav IV.


Samtidigt sög allmänheten girigt in all information om den fängslade mördaren. Det framkom att Anckarström en gång fängslats på Gotland för spioneri åt Ryssland men att anklagelserna visat sig vara falska och att detta orsakat ett livslångt hat till kungen.


Anckarström var – som historikern Alf Henrikson skriver – ”en fanatiker av hårt och enkelt virke”. Men han var också något av ett underbarn. Blott 16 år gammal hade han utnämnts till fänrik i kungens livgarde och valdes tidigt in i sällskapet Par Bricole, där han blev kompis med Bellman.


Ett hetsigt humör förde honom dock ofta i bråk. En samtida beskrev honom som en man ”med en välskapad och stark kropp, förenade ett hårt och våldsamt sinne, en överdriven snålhet, råa seder, dem ingen uppfostran mildrat”. Det är en paradox att en man vars första jobb vara att skydda kungen också blev hans baneman.

Och även om Gustav III, som hade sinne för stora gester, faktiskt tycks ha velat häva Anckarströms dödsstraff, var folkets dom desto hårdare. Kungen har i alla tider ofta varit folkets enda beskyddare mot adelns övergrepp. Nu låg monarken död, dessutom i en slarvigt hopsnickrad kista med alltför litet lock, och på Stockholms gator växte vreden mot hans mördare.

En lynchning kunde säkert blivit verklighet, om inte 400 man från Svea Livgarde fått order att eskortera rackarkärran till först tre olika spöpålar och därefter, den 27 april 1792, till galgbacken vid Skanstull.

Det var en vacker dag att dö, skriver hävdatecknarna. Anckarström var visserligen svårt märkt av den prygel han fått. Åskådarna hade gjort en insamling till skarprättarens dräng för att han skulle piska hårdare än vanligt och spottade sedan tobaksbussar i de blödande såren. Men sista natten hade fången sovit lugnt och var vid gott humör. Frukost hade varit stadig: bröd, mjölk och två kotletter.

På vägen till avrättningsplatsen läste Anckarström en bönbok och avbröt sig bra för att vinka till bekanta. Väl framme satte han på sig en vit mössa, stoppade upp det långa håret så nacken blottades, förseddes med en svart ögonbindel och lade lydigt upp sitt huvud på ett träblock och sin högra hand på ett annat.

”Dig är förvarad härlighetens krona” sa prästen Adolf Roos och Anckarström svarade:
”Pris och ära vare dig Herre Jesu innerlig!”

Därefter högg bödeln Jonas Bergman huvudet av den dömde, därefter handen. Två veckor senare skulle Anckarström ha fyllt 30 år.

Där kunde historien om ett kungamord ha varit över. Sanningen är också att alla andra inblandade fick milda domar eller inga straff alls. Värst gick det för generalmajor Carl Fredrik Pechlin i vars hem de sammansvurna träffats. Han dömdes till livstids fängelse på Varbergs fästning. Ribbing landsförvisade och stod vid giljotinen i Paris och hurrade när Ludvig XIV avrättades. Ehrensvärd hamnade i Danmark och var med om att skriva den konstitution som bäddade för Norges självständighet.

För på många sätt lyckades kuppmakarna i sin strävan att bana väg för ett mera demokratiskt styrelseskick. Gustaf III blev den siste blågule envåldshärskaren, samtidigt som den svenska ”revolutionen” aldrig nådde samma grymheter som den franska.

Dock måste här nämnas ett mysterium som har gäckat forskarna i 226 år. För vart tog Anckarströms kvarlevor vägen efter avrättningen?

En version säger att de vilar i hans faster Eva Beatas grav i Markims kyrka i Vallentuna, nära hans barndomshem Lindö. En annan att Gustaf Ulrik Silfversparre, en av de sammansvurna, lät sina betjänter gräva upp liket i skydd av natten. Detta ska sedan ha förts på en kärra till adelsmannens herrgård Nävekvarn och begravts i trädgården under stort hemlighetsmakeri.