Mumien lever fortfarande

Se upp för Farao! Efter 3 000 år är Tutankhamon fortfarande livsfarlig för den som trotsar hans förbannelse. Eller handlar alltsammans om en satanistisk komplott?

Text: Petter Karlsson
Foto: Shutterstock, Wikimedia Commons

Familjens trebenta foxterrier Susie blev plötsligt som galen och ylade en halv natt och föll sedan stendöd till golvet – 3 000 kilometer bort.

Mer behövdes inte för att sätta fart på de hemska ryktena.

För hade inte hunden dött i samma ögonblick som husbonden själv avled i fjärran land?

Och hade inte husse gått hädan under extremt mystiska omständigheter efter att ha trotsat Faraos förbannelse i form av en hotfull text som blott några veckor tidigare påträffats ristad i en golvplatta i en nyss återfunnen gravkammare?

Raskt lade den fantasifulla brittiska pressen ihop ett och annat, och en vårdag 1923 föddes en historia som än idag orsakar såväl biosuccéer som lärda avhandlingar.

Ty allt sedan den brittiske miljonären George Herbert Carnarvon störde Tutankhamons gravfrid i Konungarnas dal, vet de flesta vad som kan hända om man retar upp någon som tillbringat de senaste 3 000 åren inlindad i gasbindor.

Kort efteråt blev lord Carnarvon biten av en mygga. Bettet fläktes upp i samband med en rakning, såret infekterades och några månader senare dog den 56-årige finansiären och adelsmannen i feber och hosta.

Bildtext här

I samma ögonblick som han drog sitt sista andetag, slocknade dessutom ljuset
i hela Kairo – samtidigt som favorithunden Susie alltså föll ihop livlös hemma i England.

En skruvad myt? En historia med naturlig förklaring? Eller en alldeles tvättäkta, uråldrig och dödlig förbannelse?

Ja, som ofta när det gäller Det okända, ligger det mesta i betraktarens öga. I fallet med Tutankhamons grav, öppnad den 23 november 1922, finns det dessutom en hel del underligheter att ta ställning till.

 

Sant eller falskt
Att en gravskändning sällan förblev ostraffad var ingen nyhet; det hade människor skvallrat om i alla tider. 

I fallet med Egyptens mumier var förbannelserna ju dessutom huggna i sten      
– bokstavligen.

”Måtte döden komma på hastiga vingar till den som stör Faraos frid”, löd varningstexten i det gravvalv där lord Carnarvon steg in. Åtminstone enligt vissa källor. Det märkliga med mumiens förbannelse är hur svårt det faktiskt är att skilja fakta från myt.

Visserligen lyckades Jean-François Champollion 1822 lösa hieroglyfernas gåta när han insåg att den sten som hittats av Napoleons soldater vid staden Rosetta 1799 bar två versioner
av samma text – på grekiska och på egyptiska. Men när Howard Carters fynd 1822 orsakade världssensation och journalisterna flockades i Konung-arnas dal, slängdes också en hel del av källkritiken överbord.

Att faraonernas förbannelser blev kända, kan emellertid ha varit en välsignelse för utgrävarna, menade Howard Carter efteråt.

”Det höll inte bara nya nyfikna borta från gravarna. Det gjorde också att samlare blev rädda och lämnade tillbaka sitt gods.”

Dessutom gjorde det en 19-årig, dittills helt bortglömd farao berömd över en natt. Att Tutankhamon legat orörd sedan år 1327 f Kr berodde troligen på att han var en persona non grata; en härskare som visserligen förtjänade en högstatusgrav, men också hade mäktiga fiender.

Hans namn ströks omsider ur alla rullor, hans gravsten miste sitt namn. Kvar låg de drygt 5 000 föremål, många i guld, som senare skulle få Howard Carter att utbrista sitt klassiska: ”Jag ser underbara ting!” när han första gången lät sin lykta lysa in genom ett hål i gravens vägg.

 

Flera skador
Tutankhamons far Akhenaton är känd som den förste monoteisten, en förespråkare för att det blott fanns en enda gud. Han blev därför ett hot mot det gamla prästerskapet, som i smyg fortsatte att dyrka gudar som Horus, Isis, Osiris, Thot och Anubis.

Akhenaton dog när sonen var blott 11 år gammal. Tutankhamon fick vara farao i drygt åtta år och hans död är höljd i dunkel. Forskarna har hittat spår av ett allvarligt lårbensbrott, en avriven knäskål och ett öppet sår som kan ha blivit infekterat. Det kan tyda på en olycka, kanske ett fall från en häst.

Men den tonårige härskaren kan också mycket väl ha blivit mördad. Allt tyder nämligen på att han var trogen sin fars tro – och därmed hade mäktiga fiender.

Ja, kanske rent av trollkunniga, beroende på vilket synsätt man väljer.
I det forna Egypten ansågs magi som en realitet, precis som att själen levde vidare efter döden. Att förbittrade präster skulle ha kastat en förbannelse över gossekungen känns inte otroligt. Om den sedan äger kraft ännu, får förstås var och en bedöma.

Eller har alla de mystiska dödsfallen helt enkelt en naturlig förklaring?

För en av de mer udda – och spännande – teorierna står den brittiske historikern Mark Beynon. Han har inte bara utökat antalet tänkbara offer till olyckstalet 13. Han har även lyckats koppla dem alla till den kände ockultisten Aleister Crowley (1875–1947), också kallad ”världens galnaste man”. De skulle därmed samtliga vara offer för en satanistisk komplott.

Att Crowley hyste ett minst sagt stort intresse för Egyptens gamla religioner är väl känt. Han byggde sin egen religiösa filosofi, thelema, på dess gudar och gudinnor. Ja, han gick till och med så långt att han påstod att sin ultraliberala syn på moral, lössläppta sexualitet och flitiga bruk av droger var direkt inspirerade av guden Horus.

 

Personlig förbannelse
Att någon bröt sig in i en faraos grav innebar för Crowley en grov hädelse. Och räckte inte redan utslungade 3 000-åriga förbannelser, var han beredd att ge sitt eget personliga bistånd, menar Beynon.

Crowley var samtidigt fascinerad, i det närmaste besatt av Jack the Ripper. Han skrev flera poem och verk om seriemördaren som hösten 1888 slaktade fem kvinnor i Whitechapel, London, bland dem 44-åriga svenskan Elisabeth Gustafsdotter från Torslanda utanför Göteborg.

Tesen är att upptäckten av Tutan-khamons grav ska ha förvandlat Crowley till en copycat, alltså låtit sig inspireras av Rippers bestialiska mord. Beynon påpekar att flera av de aktuella dödsfallen, åtminstone sju, var extremt gåtfulla och att spåren leder i Crowleys riktning.

Hur kunde till exempel den 77-årige och förvärkte baronen av Westbury ta sig ut på den smala fönstersmygen på sjunde våningen, varifrån han ska ha gjort sitt påstådda självmordshopp?

Varför hittades den annars så kärn-friske kaptenen Richard Bethell död i sin säng, till synes kvävd, på klubben där Crowley brukade besöka sin vän författaren Somerset Maugham?

Var det en slump att både Crowley och Ernest Wallis Budge, mannen som var ansvarig för Tutankhamons skatter på British Museum och död på 12-årsdagen av gravens upptäckt, umgicks i samma ockulta kretsar?

I två av dödsfallen dyker dessutom namnet Marie Marguerite Alibert upp. Hon var en fransk societetsdam som hade varit gift med ett av offren, den egyptiske aristokraten Ali Kamel Fahmy Bey, som strax före sin död besökt Tutankhamons grav i Konungarnas dal.

Paret hade varit gifta i sex månader när hon sköt honom till döds med en pistol på Hotel Savoy i London. Inför rätten förklarade Marie Marguerite att hon handlat i självförsvar. Hon frikändes med motiveringen att maken ansågs ha visat prov på ”osedvanlig grymhet” och ”ett sjukligt sexuellt beteende”.

Men Beynon menar sig också ha hittat en koppling mellan Marie Marguerite och Howard Carters halvbror Aubrey Herbert, som en kort tid senare dog när han drabbades av blodförgiftning i samband med en enkel tandoperation.

I själva verket, menar Beynon, var Marie Marguerite hjärntvättad av Crowley.

Det mest iögonfallande dödsfallet rör dock den 23-årige Raoul Loveday, som dog i ett kloster på Sicilien i samma stund som Howard Carter bröt sigillet och klev in i Tutankhamons förseglade kammare den 16 februari 1923.

Loveday var lärjunge till Crowley och genomförde just en satanistisk rit där det gällde att dricka blodet från en katt. Beynon menar att Crowley hade ett finger med i spelet här också, och förmodligen sett till att offerbägaren var förgiftad.

 

Magiska krafter
Att själva mumien någonsin skulle ha gett sig ut på vandring – som ofta är fallet i den uppsjö av romaner och filmer som dök upp i svallvågorna efter Howard Carters fynd – har dock aldrig rapporterats.

Sedan 2007 befinner sig Tutan-khamon i tryggt förvar i en klimatkontrollerad glasbox i sin underjordiska grav i Luxor. Hans lindor är fortfarande intakta, dess innanmäte blott röntgat och perforerat av små stickprov.

Hans upptäckare tycks också ha undkommit mumiens förbannelse helskinnad. Howard Carter kom att leva i ytterligare 16 år, till synes helt opåverkad av eventuella magiska krafter.

Om man nu inte räknar den kobra som åt upp hans kanariefågel, förstås. Ormen är en urgammal egyptisk symbol. När Carter återvände från Egypten hade den just krälat in i fågelburen och påträffades i full färd med att svälja hans skönsjungande favorit.

Ja, kanske även lord Carnarvons öde numera kan förklaras vetenskapligt? Ny forskning har visat att egyptiska kungagravar ofta är fulla av en sorts mögelsvamp (Aspergillus niger) som kan orsaka svåra allergier och luftrörsbesvär. Speciellt hos personer med skadade lungor och nedsatt immunförsvar kan svampgiftet snabbt få dödliga effekter.

Lord Carnarvon hade från början sökt sig till Egypten undan de fuktiga brittiska vintrarna. Efter en bilolycka var hans hälsa dålig, speciellt hans lungor. Utgrävningarnas store finansiär tillhörde onekligen riskgruppen.

Men det förklarar förstås inte varför hans hund Susie dog.