I Carl Sagans roman Kontakt mottar ett radioteleskop i början av 1990-talet plötsligt mystiska signaler från en främmande del av universum. När dessa kodas dyker det upp gamla bilder från Adolf Hitlers tal vid Berlinolympiaden 1936.
Omsider inser forskarna, som i filmen med samma namn spelades av Matthew McConaughey och Jodie Foster, att det handlar om ett budskap från en utomjordisk intelligens.
Den främmande civilisationen befinner sig i närheten av stjärnan Vega
i vår egen galax Vintergatan. De har helt enkelt väntat in, snappat upp och returnerat den första tv-signal som var stark nog att nå bortom vår
atmosfär.
Eftersom Vega befinner sig 26 ljusår från jorden har hela processen alltså tagit över ett halvsekel.
Men mycket snart anländer också en drygt 30 000-sidig ritning till något som visar sig vara ett rymdskepp med plats för fem resenärer …
Flera signaler
En begåvad science fiction-författares fria fantasi, förstås, skriven i en tid när de mest intensiva uforapporterna tycktes ha klingat av.
Men 35 år efter att Kontakt nådde boklådorna tycks fiction plötsligt vara på väg att bli verklighet.
Att jordens teleskop länge registrerat så kallade radioblixtar (radio bursts) har varit allmänt känt i decennier.
Fram till början av 2020 hade forskarna dock endast lyckats ringa in två platser i universum som sände ut regelbundna radiosignaler.
På bara några månader har siffran däremot förändrats dramatiskt. Plötsligt har vi begåvats med ytterligare tolv.
– En oerhört spännande upptäckt, säger fysikern Ziggy Pleunis från McGill University till ansedda The Astrophysical Journal Letters. Vi har hittills noterat att några av de 14 signalerna skickas ut med längre spann, andra med kortare. Och vi vet inte varför de upprepar sig.
Det märkliga är att forskare vid Canadian Hydrogen Intensity Mapping
Experiment (Chime) upptäckt att flera av radiovågorna har ett mönster som återkommer vart sextonde dygn. Men även signalernas intensitet i förhållande till deras längd är förbryllande.
Den energi som varje källa ger ifrån sig motsvarar i vissa fall 500 miljoner solar, vilket förstås kräver en ohyggligt stark kraftkälla.
Samtidigt är pulsen extremt kort – blott någon tusendels sekund.
– Det kan dölja sig mycket viktig information i den strukturen, säger fysikern Ziggy Pleunis. Nu måste vi reda ut hur vi ska tolka den för att förstå vad dessa signaler faktiskt är för något.
Parkesteleskopet i Australien lurades nyligen av husets egen mikrovågsugn.
Mystiskt mönster
Ja, vad är det som bombarderar oss med radiosignaler från fjärran galaxer?
En förklaring som lagts fram är krockande neutronstjärnor: superkompakta rester av döende stjärnor, som är runt en mil i diameter och pulserar som fyrar när materia krossas vid dess magnetiska poler.
En annan är att det rör sig om de enormt starka magnetfält som bildas kring svarta hål.
Detta räcker dock inte för att förklara fenomenens regelbundenhet.
Visserligen kan man tänka sig en fysiologisk process som uppvisar en bestämd rytm, precis som det finns ett exakt mått för hur snabbt ljuset rör sig, uran bryts ner eller partiklarna snurrar i en atom.
Men när astronomerna studerat de hittills 14 kända rytmiska radioblixtarna närmare, framkommer ett både märkligt och svårförklarat mönster.
När en signal färdas en lång sträcka, bromsas dess lägre frekvenser upp en smula vid kollisionen med elektroner. Delar av signalen anländer alltså något fördröjd. Med hjälp av denna diskrepans kan man således räkna ut ungefär hur långt signalen färdats.
Det förbryllande är inte att alla 14 kommer från en plats långt bortom vår egen galax, i några fall 500 miljoner ljusår bort.
Det är att avstånden i samtliga fall blir ett jämnt och fint heltal, utan en enda decimal, om det multipliceras med 187,5.
Ren slump?
Krångligt att förstå? Ja, det tycks även rutinerade astrofysiker anse.
En av dem, professor Avi Loeb, har i The Astrophysical Journal Letters publicerat den fantasieggande tesen att signalerna kommer från en främmande utomjordisk civilisation vars radiosändare är lika stora som planeter.
En annan av hans teorier är att signalerna är läckage från enorma rymdskepp som drivs framåt som segelbåtar genom fjärran galaxer. Radioblixtarna skulle då vara den konstgjorda ”vind” som får farkosterna att accelerera.
”Kraften är så stor”, gissar Loeb, ”att den orkar driva ett rymdskepp som är 20 gånger större än dagens kryssningsfartyg.”
I gengäld finns det många skeptiska kollegor som gissar att fenomenet antingen är en ren slump eller skapas på konstgjord väg på jorden.
Vanligt spionage
Det senare var fallet med de blixtar som häromåret registrerades av Parkes-teleskopet i Australien.
Efter att nyheten glatt basunerats ut över världen visade en närmare
undersökning att radioblixtarna mycket riktigt var skapade av en högre intelligens – men inte riktigt den man hade tänkt sig.
Blixtarna härrörde nämligen från observatoriets egen mikrovågsugn (!) och släpptes lösa när hungriga anställda öppnade dess dörr.
Nästan lika snopet skulle det förstås vara om signalerna visade sig komma från vår egen atmosfär, som andra forskare gissat. En stormakts hemliga spionsändare, till exempel.
Samtidigt skapar förstås forskarnas tillgång på allt större datorer och teleskop nya möjligheter att både registrera och förstå vad som egentligen döljer sig och pulserar där ute i himlarymderna.
Måhända blott en stjärna som råkar ”andas” med regelbunden intervall på grund av naturlagar som vi människor ännu inte känner till?
Eller kanske ET som har glömt stänga dörren till sitt kök?
ET och hans jordiske vän Elliott, som spelas av Henry Thomas.