Framåt eftermiddagen den 18 mars 1314 steg lukten av bränt människokött över Seine och förkunnade att en märklig era var över.
I drygt 200 år hade de hemlighetsfulla tempelriddarna varit en av Europas starkaste maktfaktorer. Nu var storhetstiden över.
Medan ordens högste ledare - Jacques de Molay sakta förtärdes av elden flydde hans riddare åt alla håll.
En katastrof, utan tvekan.
Åtminstone för alla dem som fort-farande hoppades på ett sista avgörande korståg, som för alltid skulle befria det heliga landet ur muslimernas grepp.
För det var ju därför tempelriddarorden en gång hade grundats.
År 1095 höll den franskfödde påven Urban II ett glödande tal vid kyrkomötet i Clermont och lovade syndernas förlåtelse till alla som gick i krig mot de otrogna.
Det blev början på en massrörelse som fyra år senare ledde till Jerusalems erövring, och 1119 fick den frans-ke adelsmannen Hugo av Payens att instifta en speciell orden för att försvara de kristna pilgrimerna.
Hugo av Payens
Den förste stormästaren var själv en gåtfull man. Inga säkra källor finns om hans bakgrund. Man vet blott att han var gift och hade ett barn. Man kan dock ana en hängiven, nästan fanatisk kristen: en djupt moralisk människa med stark utstrålning.
Efter att ha fått kung Balduin av Jerusalems godkännande samlade Hugo av Payens nio fattiga munkar som alla var beredda att dö för sin tro.
Beväpnade med svärd slog de sig ner vid stadens berömda tempelberg, som också gav dem deras namn.
Här ska Payens och hans män sedan enligt legenden ha grävt sig in i ruinerna av judarnas gamla helgedom och funnit såväl förbundsarken som Jesus liksvepning, kors och nattvardsbägare.
Abboten Bernhard av Clairvaux som 1128 skrev tempelriddarnas regelbok.
De tappra tempelriddarnas bistånd till pilgrimerna gjorde dem snabbt till Europas nya hjältar. Snart försågs de med gåvor i form av pengar, juveler och markegendomar.
När och fjärran
De nios heligas gäng kom också raskt att växa i antal. Från när och fjärran strömmade unga män som alla ville bli riddare – vilket i sin tur ställde krav på ett gemensamt regelverk.
Dessa utformades i samråd med den kände abboten Bernhard av Clairvaux och kom att omfatta 609 punkter. Där fastslogs allt från skäggets längd till den utrustning som varje riddare skulle bära: ett tveeggat svärd, en fyra meter lång lans av askträ, en järnklubba, ett armborst och tre knivar.
Tempelriddarna kändes enkelt igen på sina kläder.
Alla riddare skulle också ha tillgång till tre stridshästar. Förutom ringbrynjan och hjälmen måste kläderna vara av ull eller läder. Prål och utsmyckningar var förbjudna. Så ock svordomar, fylleri och sex.
Snart hade 3 000 män anslutit sig till denna kyska och krigiska orden. Den 25 november 1177 ställdes 375 av dem mot den erkänt skicklige krigsherren Saladins 26 000 soldater vid staden Montgisard och vann en seger som gav eko över hela Europa.
Bataljen slutade med total triumf för de kristna och Saladin sägs ha flytt fältet på en kapplöpningskamel.
Den franskfödde påven Urban II.
Nu var tempelriddarna hela Europas kelgrisar. Det skrevs ballader om deras bragder och fromma furstar fortsatte att överösa dem med guld och förläningar.
Men undergången var närmare än någon kunde ana.
Förlorade fäste
Ett decennium senare tog Saladin en gruvlig revansch i ett stort slag vid Hattins horn i dagens Israel. De riddare som inte stupade tillfångatogs och halshöggs.
Tempelriddarna förlorade staden Akko och tvingades överge sitt sista fäste i det heliga landet.
År 1291 kom en ny smäll, då tempelriddarna förlorade staden Akko och tvingades överge sitt sista fäste i det heliga landet.
Stukade, men ändå starka, drog man sig tillbaka till de slott och befästningar man numera ägde över hela Europa.
Fast en vårdag 16 år senare kom dödsstöten som en blixt från klar himmel.
Det var nu den franske kungen Filip den sköne utan förvarning lät utfärda en arresteringsorder på samtliga tempelriddare i sitt land. Under en razzia slogs 138 riddare i bojor, bland dem stormästaren Jacques de Molay, en drygt 70-årig man som först tog attacken mest som ett grymt skämt.
Tempelordens högste ledare Jacques de Molay.
Den hornförsedde guden Baphomet.
Kung Filip var själv känd som en ytterst from man. Varför skulle han ge sig på Guds egna soldater?
Men snart spred sig skräcken bland de gripna. Fram plockades hemska tortyrredskap och frågor började ställas om vad orden egentligen sysslade med i det fördolda.
Brödraskapets viktigaste regel hade alltid varit nummer 11 som fordrade total tystnadsplikt kring de hemliga ritualerna. Nu blev det istället åklagarnas främsta vapen.
För vad sysslade egentligen dessa mystiska riddare med i det fördolda?
Var det verkligen blott bön och krigskonst?
Eller var orden i själva verket en förklädd djävulskult som hela tiden varit i maskopi med de otrogna?
Ja, det viskades att tempelriddarna i lönndom ägnade sig åt svartkonst, -satanism, spioneri och sodomi.
Kung Filips infiltratörer påstod att det i riterna ingick att spotta på korset, tillbe en katt, kyssa varandras navel och dyrka den hornförsedde guden Baphomet.
Påve Clemens V satte stopp för orden.
Kyrkans makt
Bakgrunden till ryktesfloran tycks ha varit den toleranta relationen till de fredliga muslimer som varken var krigsmän eller stråtrövare.
Från dem lånade tempelriddarna tekniska nymodigheter som kompassen, lärde sig bokföring och byggde upp en sorts tidigt bankväsende med hjälp av guld och resecheckar. Parallellt anställde och utbildade man också sin tids främsta vapensmeder, garvare, stenhuggare och skeppsbyggare.
Hade förlusten av det heliga landet i själva verket varit målet för en illslug plan att underminera den katolska kyrkans makt?
Så här i efterhand gissar historikerna att kung Filip i själva verket försökte bli kvitt en gigantisk penningskuld. Han hade lånat stora summor av tempelriddarna och valde nu en drastisk väg för att slippa betala.
Tortyren pågick i veckor. En präst, Bernard de Vado, berättade senare att hans fötter placerats över en eld ”så hälarna brann upp och två benknotor föll ut”.
Slaget vid Hattins horn i dagens Israel.
Många riddare bröt ihop och erkände att de bland annat mördat nyfödda barn och haft sex med kvinnliga demoner.
Inte ens stormästaren själv kunde stå emot plågorna, men när han om-sider – efter sju långa år i en fängelsehåla – ställdes inför rätta tog han tillbaka allt och skyllde på tortyren.
Det hjälpte dock föga.
Under ytan
Den 13 oktober fördes Jacques de Molay tillsammans med sin ordensbroder Geoffroy de Charney för att avrättas som trollkarlar på ön Île aux Juifs i Seine.
Bålet var så raffinerat byggt att lågorna skulle ta livet av dem mycket långsamt. Först efter flera timmar var tempelriddarnas siste stormästare död och ett av medeltidens märkligaste sällskap historia blott.
Eller var det verkligen det?!
För vart tog övriga 2 900 tempelriddare egentligen vägen? Och vad hände med alla deras pengar, vapen och stora fartyg?
Den 13 oktober avrättades Jacques de Molay tillsammans med sin ordensbroder Geoffroy de Charney, anklagade för att vara trollkarlar.
De kan knappast ha gått upp i rök, menar historikerna. Dessutom handlade detta om ytterst hängivna, hårt drillade och stridsdugliga män som knappast skulle vika ner sig för en oförrätt.
En teori är att de helt enkelt finns kvar än idag – men under täckmantel.
En av dem skulle kunna vara den katolska johannitorden som också instiftades för drygt 800 år sedan för att försvara kristna pilgrimer.
Ja, kanske upptogs tempelriddarna också i den nästan lika gamla frimurarorden som än idag sägs syssla med snarlika hemliga ritualer?
Rött kors
Och hur kunde den portugisiska flottan få ett sådant plötsligt uppsving att de på 1400-talet blev världshavens herrar? Förstärktes den kanske av tempelriddarnas hastigt avseglade – och aldrig återfunna – flotta i La Rochelle och dess välutbildade kaptener?
Både Vasco da Gama och Christofer Columbus var nära knutna till den kristusorden som grundades i Portugal år 1319 och är i det närmaste identisk med tempelriddarna. Det gäller inte minst ordens symbol – ett vitt kors med röd kant.
Den skicklige krigsherren Saladin.
Eller ta det tidigt utvecklade bankväsendet i Schweiz. Lades grunden med hjälp av tempelriddarnas enorma förmögenheter och erkänt skickliga skattmästare?
Det går inte heller att undvika spekulationer om varifrån den berömda svepeduken i Turin eller alla reliker av Kristi kors härstammar.
Den förstnämnda dök upp 43 år efter Jacques de Molays avrättning och kan vara identisk med den som ordens grundare påstods ha funnit i Tempelbergets ruiner.
Vilket också leder in på det ständiga sökandet efter den heliga graal.
För om den också en gång var i tempelriddarnas ägo – var finns den idag?
