På 70 år har ingen löst mordgåtan

Samtidigt som amerikanerna provar kärnvapen i Stilla Havet hittas en död man på en strand i Australien. Enligt FBI och Scotland Yard har han aldrig funnits. Varken tand- eller fingeravtryck finns registrerade. Det enda spåret är ett mystiskt kodmeddelande och spår av radioaktivt material i hans kropp.

Text: Andreas Jemn
Foto: Derek Abbott, Wikimedia Commons

Operation Sandstorm fick världen att skaka. Hotet om ett framtida kärnvapenkrig blev verkligt när den amerikanska krigsmakten 1948 prövade sina nya mäktiga vapen på atollerna vid Marshallöarna i norra Stilla Havet.

Adelaide vid Australiens södra kust var 1500 mil från epicentrum för de fruktansvärda vapenproven. Människorna följde med i nyhetsrapporteringen, men atomvapnen kändes långt borta här. Ingen hade en aning om att britterna planerade likadana tester utanför den australiska kusten inom en snar framtid.

Inte heller fanns det någon som kunde föreställa sig att ett lik på stranden kunde ha en mystisk koppling till atomproverna. När telefonen ringde hos Somertonpolisen den 1 december 1948, svarade polisinspektör John Moss. I andra änden hörde han en mr
John Lyons upphetsade stämma.

– Det låg en död karl på stranden, precis nedanför trappan som leder upp till barnhemmet.
Platsen där mannen hittades
Mr Lyons var uppjagad, och inte känd för att komma med falska nyheter, så Moss åkte snabbt dit med sin äldre kollega Harold Strangeway.

Mr Lyons mötte dem uppe vid vägen, vilt flaxande med armarna. De båda poliserna fick lugna honom så att inte barnen, som fanns i närheten, skulle bli nyfikna på vad som hände. Mr Lyons tog alltid ett morgondopp på sommarens första dag. Det spelade inte någon roll vilket väder det var. Nu var den nästan religiösa ritualen brutalt avbruten.

Mycket riktigt låg det en död man på stranden, precis vid stenarna som skiljde sanden från de höga dynorna upp mot det lilla kustsamhället. Han nästan hängde på stenarna.
Poliserna undersökte kroppen och såg snabbt att något med honom var annorlunda.

Den döde var inte klädd som om han kom från trakten. Tvärtom så såg han nästan ut att vara amerikan eller kanske britt. Det var moderna kläder, sådana man såg på bio. Skjorta och slips av senaste modet. Dessutom hade han två paket engelska cigaretter som inte gick att köpa i Australien och ett paket amerikanskt tuggummi.

Var mannen spion?

När nyfikna började samlas för att få en glimt av den döda spärrade polisen av stranden. Somerton var en fridfull plats. Normalt hände det inte mycket här och ett mord var väldigt ovanligt.

Poliserna gick runt i vartenda hus och knackade på men ingen saknade någon anhörig. Det fanns heller inga spår vid platsen där den döde hittades.

John Lyons var fortfarande uppe i varv och sprang runt bland poliserna. Det var först när mannen skulle stoppas i en svart säck och transporteras till bårhuset som sanningen kröp fram. John hade sett mannen ligga på stranden redan kvällen innan men då hade han vinkat lite trött med ena armen.

Polisen menade irriterat att det kunde han ha klämt fram det tidigare. Men mr Lyons försvarade sig med att han var säker på att det var ett fyllo. Varför skulle han annars ligga där utslagen i sanden en sen försommarkväll?

Men det fanns inga tecken på någon fylla. Det fanns inga tecken alls som kunde avslöja hur en till synes frisk man hade kunnat gå och dö där på stranden.

Och obduktionsresultatet var en ännu större gåta. När läkarna obducerade den mystiske mannen visade det sig att hans inälvor var i en ”fruktansvärd röra”. Blodet hade runnit in i magsäcken och både lever och njurar var ur funktion. Allt tydde på någon form av förgiftning. Det märkliga var bara att de toxikologiska rapporterna var helt blanka. Det gick inte att hitta några spår efter gift överhuvudtaget ...

Chefsobducenten John Cleland skojade med poliserna. Han hade hört talas om ett nytt gift som amerikanerna och ryssarna tagit fram för att ta livet av spioner. Det skulle verka på ett dygn medan det rörde upp innanmätet som en orkan men lämnade ändå inga toxikologiska spår.

Kartlade offrets väg

Varken John Moss eller Harold Strangeway trodde på den teorin. Men de bad Cleland att fortsätta med sina undersökningar. Det måste finnas några fler spår i eller kring den döda kroppen.

Polisen i Somerton hade kört signalement och fingeravtryck mot den nationella databasen över försvunna utan någon träff, så de var överens om att mannen måste vara utlänning. Av hans kläder att döma borde han vara britt eller amerikan, så finger- och tandavtryck skickades till kollegorna på FBI och Scotland Yard. Där hade man gott hopp om att få träff.

Samtidigt försökte John Moss lägga ett pussel och följa mannens resa till Somerton. Det enda rimliga var att han kommit via Adelaide till Somerton. Det skulle ge napp.

På järnvägsstationen i Adelaide bekräftade en äldre man att en man med det döde mannens signalement hade lämnat in en resväska några dagar tidigare. Mannen hade verkat lugn, blicken hård, ja nästan kylig och ögonen alldeles grå.

Skåpet öppnades och där fanns mycket riktigt en brun väska. Poliserna gick igenom tillhörigheterna och slog fast att de måste tillhöra den döda mannen.

Kläderna var brittiska. Det var vanligt vid denna tid att man satte namnlappar på sina kläder, ett arv efter kriget då det var snål tillgång på klädesplagg och man var orolig för att bli av med dem.

På nästan samtliga plagg i väskan var dessa namnlappar borttagna. Förutom på tre, där fanns namnen Keane och Kean antecknat lite diskret.

Han hade också en tågbiljett från Adelaide till Somerton daterad dagen före hans död. Men biljetten var inte använd. John Moss trodde att han av någon anledning ångrat sig och istället tagit bussen. Eftersom han hade lämnat väskan på stationen hade han förmodligen inte tänkt att stanna så länge i Somerton.

Hemligt meddelande

Spåren var få och spretiga. Inte heller blev det bättre när Scotland Yard och FBI återkom efter sina undersökningar. Mannen fanns inte i deras register. Det var som om han aldrig ens hade existerat. Inte heller var det någon som hörde av sig och påstod sig sakna någon som stämde in på signalementet.

Pressen var blytung för chefsobducent John Cleland när han återupptog undersökningarna av den döda kroppen. Han gjorde en rad olika tester och prövade allt som fanns att tillgå. Dessutom började han gå igenom kläderna noggrannare.

Där, i en lönnficka, låg något och prasslade. John Cleland drog upp en pappersbit som såg ut att vara en bit riven från en bok. Tryckt i svarta bokstäver kunde han läsa orden Tamam Shud på ena sidan. När han vände på pappret fanns det fem rader med bokstäver i versaler. Bokstäverna såg ut att vara skrivna på måfå utan något sammanhang. Men John Cleland kände omedelbart att de hade någon innebörd som inte var menat för vem som helst att läsa.
Den mystiska lappen med texten "Tamam Shud"
Poliserna kom på studs. Ingen hade en aning om vad Tamam Shud betydde. Men det ordnade sig ganska enkelt genom en kontakt med litteraturexperterna vid universitetet i Adelaide. Tamam Shud var slutorden i ett persiskt poem från 1100-talet. Det betyder ”Slutet” och är de sista orden i boken Rubaiyat av Omar Khayyam.

Vad de fem raderna med bokstäver betydde hade akademikerna däremot inte en susning om. Det var rena gallimatias enligt dem och hade inte med god litteratur att göra. John Moss och hans kollegor vände sig till militära experter, matematiker och andra som kunde tänkas ha kunskap om koder och skiffer.

De flesta var överens om att ett system borde finnas där under ytan. Bakom fasaden av slumpmässiga bokstäver fanns en innebörd. Men ingen kunde tyda dem. Det verkade helt omöjligt att lösa.
Baksidan med den mystiska koden
Förutom en av raderna som verkade vara ett telefonnummer. Poliserna slog numret och mycket riktigt gick det fram en signal.

I andra änden svarade en kvinna. Hon hette Jo Thomson och visade sig bo bara några hundra meter från platsen där mannen hittats. Men Jo var bensäker, hon saknade ingen och kände inte någon som stämde in på beskrivningen. Ändå åkte poliserna hem till henne. Det var deras bästa spår.

Hade mannen barn?

De knackade på dörren och till slut öppnade Jo, som var väldigt avvaktande och misstänksam. Inne i det dunkla ljuset kunde poliserna se en liten pojke som tassade iväg. Jo sjasade efter honom, som om han måste gömma sig. Barnet försvann nästan spöklikt in i det dunkla huset. När den lille pojken blev vuxen skulle han bli mycket lik den döde mannen på stranden …

Till slut släppte hon in polismännen och lät dem visa upp en bild på mannen.
John Moss var säker på att hon ryggade tillbaka och blev lite tårögd. Men Jo ruskade bestämt på huvudet och blånekade. Hon hade aldrig sett honom. Det gick inte att få ur henne ett enda ord.

Polisen åkte från Jo med en stark känsla av att något större dolde sig bakom fallet. Dessa misstankar skulle stärkas ännu mer när John Cleland ringde. Han hade fortsatt att göra prover och till slut fått en träff. Det visade sig att den döde hade mycket höga halter av Strontium i kroppen.

Polisen i Somerton hade aldrig hört talas om detta. Men det bekymrade inte Cleland som uppspelt berättade att Strontium är ett grundämne. Vid atomklyvningar eller kärnvapenexplosioner uppstår väldigt höga halter av sådant, berättade Cleland. Han svävade på målet en stund, men tillade:

– Kanske har han varit inblandad i något sådant?

Men närmare än så kom inte polisen i Somerton. John Moss gick med tiden i pension och fallet preskriberades.

Mystiken kring fallet har fortsatt att förundra människor ända fram till vår tid. Genom åren har det dykt upp nya tips. Ett av dessa kom 2007 när släktingar till Jo Thomson gick ut i media och berättade att de trodde att hon varit spion under kriget. Och under 2000-talet påstod sig den före detta brittiske agenten Gordon Craig ha knäckt koden. Craig, som har en militär bakgrund, är bombsäker på att de fem raderna är militär morsekod. Han menar att det bland annat finns gömda uppgifter om det brittiska bombplanet Havilland Venom, som byggdes för att bland annat bära kärnvapen, i koden.

Under 2000-talet har även professor Derek Abbott vid universitetet i Adelaide vigt sitt liv åt att lösa mysteriet med Somertonmannen. Han arbetar just nu för att få dna-testa honom och sedan pröva hans dna mot internationella databaser.

Kanske finns det nu en möjlighet att få veta vem mannen, som dog ensam på en avlägsen strand, var och vad han gjorde i Somerton.

 

 

Är du intresserad av att börja prenumerera på Historiska Brott & Mysterier? Här är ett bra erbjudande till dig!