Svenska pojkar hittade Grace Kellys stulna juveler

Grace Kelly och furst Rainier av Monaco trodde att deras älskade juveler var borta för alltid. Mästertjuven gäckade polisen och verkade omöjlig att fånga. Fram tills skurkens väg korsades av tre små pojkar en varm sommardag i Stockholm. De skulle bara gå och fiska abborre – men fångsten blev istället en internationellt efterlyst juveltjuv.

Text: Andreas Jemn
Foto: Polisen, Riksarkivet, New York Times, TT, Wikimedia Commons

Det var bara en vecka kvar av sommarlovet när bröderna Peter och Mikael, som bodde på Lidingö i Stockholm, tog med sig kompisen Thomas till sjökanten för att fiska abborre i Islingeviken.

Peter var mästerfiskaren och ledde expeditionen, som gick genom skogsdungarna mellan klippiga stränder, till det bästa maskstället på hela ön. Vid en klippa fanns det skugga som gjorde att marken oftast var lite blöt och tung, och där trivdes de största maskarna.

Peter grävde och Mikael plockade maskarna så fort det började röra sig i jorden, medan Thomas stod och kisade mot solen.

Plötsligt stötte Mikael på något konstigt. Han och Peter föll ner på knä och hjälptes åt att gräva fram det som låg begravt i jorden. Pojkarna drog snart fram en tung skinnpåse. Det skramlade när de lyfte påsen. Peter öppnade påsen och blickade ner på oerhört många vackra juveler som skimrade i solens sken.

De sprang hela vägen till brödernas hem, där de bodde tillsammans med sin mamma. Väl hemma satte de sig på trottoaren utanför, öppnade påsen och hällde ut dess innehåll: guld, diamanter, safirer, smaragder och rubiner. En enorm skatt.

I samma stund kom den något äldre Bengt gående längs gatan.

Han insåg att det måste röra sig om tjuvgods och tog med sig både pojkarna och juvelerna hem till sin pappa. Och tillsammans med honom åkte de till polisstationen.

2.jpg

Juvelerna som de tre pojkarna hittade.

När de hällde ut juvelerna på disken hos polisen blev det snabbt liv och rörelse på polisstationen. Konstaplarna Gunnar Westman och Nils Tingsén kände genast igen några av föremålen, som hade försvunnit vid ett inbrott hos kommendörkapten Schulze på Lidingö för någon vecka sedan.

Säkert var de andra juvelerna likaså byten från andra inbrott.

De båda ringde stadsfiskal Folke Åreskog som varit hemma hos Schulze och gjort en noggrann brottsplatsundersökning.

Fallet hade varit mycket märkligt. Det fanns inga märken eller spår på brottsplatsen, bortsett från att det såg ut som om någon klättrat upp för en mycket hög och blank pelare. Vid foten av pelaren fanns ett relativt litet fotavtryck.

På bar gärning

Polisen kontaktade en expert på värdefulla stenar, som konstaterade att många av juvelerna hade ett mycket exklusivt ursprung och säkert inte ens hörde hemma i Sverige. Polisen var säker på att förövaren skulle komma tillbaka för att hämta sitt byte. Så i flera nätter satte man ut polispatruller vid platsen för att se om någon dök upp för att hämta juvelerna.

3.jpg

Från den här villans sovrum spanade poliserna efter juveltjuven.

Under flera sömnlösa nätter satt polismännen och spanade från en villa i närheten, strategiskt belägen en bit upp på en kulle med utmärkt utsikt över både fyndplatsen och en parkeringsplats som låg några meter bort.

Bröderna Peter och Mikael erbjöds av polisen att vara med som observatörer, men deras mamma sa blankt nej till detta.

Efter några nätter stannade en liten grå skåpbil inte så långt ifrån platsen och en kort man hoppade vigt ut från bilen. Polisen gjorde sig redo för att gripa honom, men han fyllde bara på lite olja och försvann sedan hastigt från platsen. En besvikelse för den spanande polisen.

Men natten därefter kom samme man igen. Han parkerade sin bil och hoppade enkelt över en hög mur.

4.jpg

Här parkerade den misstänkte sin bil, hoppade över muren och sökte förgäves efter sin gömma.

Poliserna rusade ner till fyndplatsen. Där hittade de mannen febrilt grävande
i marken.

Efter lite tumult greps mannen, som inte var svensk, och fördes till arresten. Den gripne valde att inte prata under de kommande förhören och polisen gick ut med en internationell efterlysning till Interpol.

Med hjälp från Paris och Frankrike kunde den gripnes identitet snart fastställas. Mannen hette Herman Kruithof, eller ”Pantern” som han också kallades, och var en välkänd nederländsk juveltjuv och fasadklättrare.

Gäckade polisen

Herman Kruithof visade sig vara internationellt efterlyst för en rad inbrott i både Sverige och övriga Europa. Bland annat hade fursteparet av Monaco fått besök av Pantern. Furst Rainier och hans hustru Grace Kelly hade på våren efter sitt bröllop blivit av med flera älskade juveler som man var säker på att den nederländske fasadklättraren stulit.

12.jpg

Herman Kruithof.

De tre svenska pojkarna hade avslöjat en mästerförbrytare som länge gäckat rättsväsendet i flera länder. Bevisen mot mannen var mycket starka.

Herman Kruithof hade vuxit upp med en sträng och religiös pappa i Haag. Efter att hans far låst in honom om kvällarna så roade sig den unge Herman med att klättra ut genom fönstret och sedan kila upp och ner för de höga husen i staden.

I tonåren började han stjäla, och när andra världskriget kom och nazisterna marscherade in i det lilla landet skickades Herman Kruithof till ett arbetsläger i Tyskland.

Herman rymde till Frankrike och gick med i motståndsrörelsen, där han gjorde kometkarriär. Han skickades till England för specialutbildning och kom tillbaka som kommandosoldat.

Men när Herman fick höra att hans trupp skulle skickas till Indonesien för att slå ner lokala uppror valde han att desertera.

Han blånekade

När den svenska polisen presenterade alla uppgifterna för Herman Kruithof så skakade nederländaren bara på huvudet – han var ingen tjuv.

6.jpg

Herman hade en del saker i bilen som var svåra att  bortförklara när han greps av polisen.

Polisen pekade på alla bevis. I hans bil hade polisen hittat såväl gevär som ansiktsmask och knogjärn, och hans fotavtryck passade perfekt med det polisen lyft hemma hos kommendörkapten Schulze på Lidingö.

Frustrerat försökte polisen pressa fram ett erkännande, men Herman Kruithof bara log.

Enligt honom var det en kompis, Marcel från Dijon i Frankrike, som var den skyldige. Själv var han bara en oskyldig stackare på jakt efter ett hem och ett arbete i det nya Europa som höll på att ta form efter krigets slut.

Under tiden Herman Kruithof grillades av poliserna blev de tre fiskande pojkarna kändisar över en natt. Ideligen knackade det på dörren – både tidningar och radio gjorde allt för att få en intervju med pojkarna och deras föräldrar.

9.jpg

Herman Kruithof kisar mot solen när han förs till rättegången.

Samtidigt som Herman Kruithof blånekade och charmade sin omgivning kopplade Interpol in Scotland Yard. Europas poliskårer samkörde sina register med varandra.

Snart fick han se sig besegrad av det svenska rättsväsendet.

Herman Kruithof  dömdes till fyra års straffarbete och livstids utvisning. När han kom ut 1959 var de båda bröderna rädda för att han plötsligt skulle stå vid deras fotända någon natt för att hämnas. Den svenska polisen försäkrade dem om att de inte behövde vara oroliga, för Herman Kruithof hade aldrig visat sig vara våldsam. Och när han frigavs lämnade han landet med färja från Malmös hamn, utan att göra något väsen av sig.

Publicerat