Vilka monster döljer sig i havets djup?

Jättebläckfisken som brottades med kapten Nemo, Bibelns ondskefulle Leviatan och skräckfilmernas slingrande Kraken. Alla har de sin hemvist i de stora havsdjupen. Men vad är egentligen sant om de mystiska monstren som attackerar sjömän och sänker skepp?

Text: Petter Karlsson
Foto: TT, Wikimedia Commons

Under sin missionsresa till Grönland 1734 överraskades den norske prästen Hans Egede av att vattenytan intill skeppet plötsligt bröts av ett hiskeligt havsvidunder.

Efteråt skulle denne fromme gudsman skakad skriva i sin dagbok:

”Monstret lyfte sitt huvud så högt att det tycktes vara högre än utkiken på vår stormast. Huvudet var litet, kroppen kort och vriden. Den okända varelsen använde gigantiska fenor för att ta sig fram genom vattnet. Senare såg sjömännen även dess stjärt. Monstret var längre än hela vårt fartyg.”

Ingen ovanlig observation i forntida farvatten, tycks det.

När den fransk-belgiske zoologen Bernard Heuvelmans 1968 sammanfattade 1800-talets rapporter om okända havsmonster i boken In the wake of the sea-serpents, kom den att omfatta 314 fall.

20000_squid_holding_sailor.jpg

En gigantisk bläckfisk drar ut en sjöman i havet.

Det kanske mest omdiskuterade av alla inträffade utanför Angolas kust den 6 augusti 1848. Under en kvart kunde kaptenen och fem sjömän på den brittiska drottningens fregatt Daedalus observera hur en närmare 20 meter lång sjöorm simmade längs skeppet.

”Huvudet liknade en orms, kroppen var mörkt brun med ett gulvitt område kring halsen och något som påminde om en hårman eller sjögräs hängde baktill.”

Det skrev kaptenen Peter M’Quahe efteråt i sin officiella loggbok, vilket i sin tur väckte en flitig debatt på The Times insändarsida.

Flera sjöodjur

Några ville förklara att det rört sig om en val, en sjöelefant eller rent av en gigantisk säl.

Många kunde förmedla andra iakttagelser av okända havsmonster:

1837 hade norska sjömän blivit sängliggande av chocken att ha sett en ormliknande varelse simma runt deras fiskebåtar utanför Trondheims kust. Monstrets ögon beskrevs som svarta och stora som tallrikar. Från huvudet växte en man längs ryggen, som på en häst.

1840 hade besättningen på ett franskt fartyg i Mexikanska golfen under lång tid kunnat beskåda ett odjur med stjärten kluven i en svart och en vit del. Märkligast var att det från kroppen stack ut en sorts antenn, uppskattningsvis åtta meter lång och med en sorts halvmåne i topp. Själva kroppen uppskattades i sin tur till 100 meter.

 

Denys_de_Montfort_Poulpe_Colossal.jpg

Sägnerna om gigantiska bläckfiskar är många. Här attackeras ett stort skepp.

1842 lyckades kapten Charles Seabury på valfångaren Monongahela kasta en harpun i ögat på en sjöorm. 16 timmar senare flöt odjuret upp till ytan och konstaterades vara 30 meter långt och 15 meter i omkrets samt ha ett platt huvud med 94 sylvassa tänder.

Och den 20 september 1848, bara sex veckor efter Daedalusincidenten, stötte den amerikanska briggen Daphne i samma farvatten på en varelse med lång kropp och ”en drakes huvud”. Från tolv meters håll avlossade besättningen en däckskanon mot odjuret, som då reagerade våldsamt och flydde från platsen. Daphne lyckades förfölja det en bra bit men tvingades ge upp när mörkret började falla.

Och så vidare ...

Mystiska myter

För precis som världsrymden alltid har förmått fånga människors fantasi, har de stora havsdjupen gett upphov till mängder av syner och sägner.

Redan de gamla babylonierna vävde myter kring en gigantisk vattenlevande getabock, som omsider dök upp i stjärnbilden Stenbocken.

Greken Homeros kunde berätta om havsmonstret Charybdis, som med munnen förmådde skapa en vattenvirvel som sög ner fartyg i djupet. Men också om den fasansfulla Skylla, som hade tolv tentakler och krävde sex man i pant för varje fartyg som passerade.

Ej att förglömma vårt eget väsen, Midgårdsormen, som slogs mot guden Tor i nordisk mytologi. Den högg på en krok, agnad med huvudet av en tjur, och fick ett våldsamt slag i huvudet med Tors hammare men lyckades ändå slita sig loss. Först i den framtida slutstriden vid Ragnarök ska odjuret krossas – men först efter att ha förgiftat Tor till döds med sitt etter.

Fjättrar offret

Ja, det lär inte finnas ett enda folkslag som levt nära kusten och inte haft ett ”eget” havsmonster.

Hos maorierna på Nya Zeeland berättas om Te Wheke-a-Muturangi, som är både havets väktare och blodtörstige dråpare.

I japansk folklore förekommer Akkorokamui, en bläckfiskliknande varelse som kan nå en längd på drygt 30 meter. Den har egenheten att kunna få avslitna lemmar att växa ut igen, ungefär som en kopparödlas svans.

I Karibien, speciellt i de djupa bottengravar som kallas ”blå hål”, lurar den mystiska Lusca. Den beskrivs ofta som en blandning mellan bläckfisk och haj, med hår som kan slingra runt och fjättra offret.

Colossal_octopus_by_Pierre_Denys_de_Montfort.jpg

Kraken.

Till våra egna farvatten hör dessutom den väldiga Kraken, ett legendariskt vidunder som bland annat beskrevs av den danske teologen Erik Pontoppidan den yngre i Norges naturlige historie (1752–1753).

Kraken ligger och lurar på havets botten, där stim av fiskar lever på dess avföring. Om den höjer sig mot ytan måste fiskare i närheten snabbt lämna platsen. Den kan nämligen få för sig att angripa båtar – men också orsaka en farlig malström när den åter sänker sig i djupet.

Kraken dyker upp i så skilda sammanhang som i den svenske författaren Jacob Wallenbergs reseskildring Min son på galejan, Jules Vernes En världsomsegling under havet och sjörövarfilmen Pirates of the Caribbean.

Där är Kraken en gigantisk bläckfisk. Vilket också är vad sentida biologer ofta gissat när de letat en naturlig förklaring till många av observationerna av sjöormar och havsodjur.

Bland annat lutar man sig mot den trovärdige romerske historieskrivaren Plinius den äldre (23–79 e Kr) som beskrev fyndet av en jättebläckfisk med nio meter långa armar och en vikt på 320 kilo.

Enorma vidunder

När den franske forskaren Pierre Denys de Montfort i början av 1800-talet försökte skriva det första riktigt vetenskapliga verket om havsvidunder, tog han också fasta på just detta.

1793 hade man funnit en åtta meter lång tentakel i munnen på en kaskelot. Denys de Montfort drog slutsatsen att det kunde finnas betydligt större bläckfiskar än så.

Bland annat menade han att tio brittiska slagskepp som mystiskt hade försvunnit en natt 1782 hade attackerats av dessa bestar.

Det sistnämnda en kontroversiell tes, förstås. Särskilt som det skulle dröja ända till vår tid innan det kunde bevisas att jättebläckfisken faktiskt existerar.

1981 fångades det första hela och levande exemplaret, en hona, som snabbt placerades i den familj av djurarter som bär det latinska namnet Architeuthis.

2004 kunde japanska forskare i sin tur skaffa fram det första bildbeviset på hur en jättebläckfisk attackerade ett bete som agnats på 900 meters djup.

Idag känner man till exemplar med 18 meter långa armar och ögon stora som handbollar.

122.The_Destruction_of_Leviathan.jpg

Den skrämmande Leviatan återkommer i många berättelser.

Verklighetens Leviatan – en gigantisk bläckfisk, alltså? Eller kanske en kaskelot, som i fallet med det förruttnade och uppsvällda kadaver som sommaren 2003 spolades upp på Chiles kust och liknades vid ”en jättelik manet, lika lång som en buss”?

Ja, varför inte?

Inte minst för unga svenska bondpojkar som en gång mönstrade till sjöss måste åsynen av havets jättar ha varit överväldigande. Det är lätt att tänka sig hur blåsande valar, jagande späckhuggare och slingrande bläckfiskar fick dem att associera till barndomens sagor om havsmonster och sjöormar.

Gåtfull värld

Eftersom dåtidens människor i regel även var bibelsprängda, kände de väl
till den mystiske Leviatan, ett slingrande vidunder som lever i djupet och nämns fem gånger i Bibeln, bland annat i Jobs bok:

”Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga? Kan du trä en vidja genom hans nos eller borra en hake genom hans käft?”

Mycket stoff för halsbrytande fiskehistorier, alltså.

Men även om alla historiens havsvidunder skulle visa sig vara hittills okända djurarter, gör det kanske inte världen mindre gåtfull.

Att haven rymmer 1  368 miljarder kubikkilometer vatten är inte blott en svårgreppad siffra. Framför allt innebär den förutsättningar för djuplevande varelser av både udda och gigantiska former.

När japanska fiskare 1977 fick upp något som kan ha varit en svanödla – en reptil man trott varit utdöd i 145 miljoner år – var det kanske bara en indikation på vad havsdjupen kan rymma.

Det finns seriösa forskare som gissar på jättehajar på 30 meter och bläckfiskar med armar vars längd kan nå det dubbla, kanske ännu mer.

Så kanske han finns ändå, den svårfångade Leviatan? 

Publicerat