Regnet piskade mot köksfönstret och höstrusket kramade om väggarna hemma hos Günther Stoll. Klockan visade nästan elva på torsdagskvällen den 25 oktober 1984.
Det borde ha varit en lugn och skön hemmakväll inför den stundande helgen, men efter att Günther förlorat jobbet som livsmedelsingenjör på den stora firma där han arbetat sedan studietiden hade livet förändrats. Det var ett hårt slag – arbetet var viktigt för honom – och han blev mer lättirriterad efteråt. Hans fru, som tassade på tå bredvid honom, tog upp problemet först när situationen där hemma började bli ohållbar. Günther blev, som förväntat, oerhört upprörd och stormade ut genom dörren. Men efter en stund kom han tillbaka, gravallvarlig, och berättade något som fick blodet att isa sig i hennes ådror.
Günther var förföljd. Han visste inte vilka de mystiska männen var och hade ingen aning om varför, men det hade pågått under en tid och det var därför han hade betett sig så underligt. Trots att fru Stoll var rädd att det fanns någon sanning i all galenskap fick hon maken att söka hjälp.
Hos psykologerna ventilerade han sina bekymmer och bedömdes vara paranoid.
Günther blev med tiden alltmer nervös, medan hans fru slöt sig som en mussla och undvek att prata med honom. Den 25 oktober satt hon i tv-rummet medan Günther gick och tittade genom fönstret i köket. Han verkade orolig att det var någon där ute i mörkret som väntade på honom. Så blev det tyst. Fru Stoll tittade försiktigt in och såg sin man stå lutad över köksbänken. Han skrev något på en lapp och utropade plötsligt:
– Äntligen! Jag har det.
Sedan tittade han mot henne. Ögonen var oroliga och han såg sårbar ut. Men på något sätt kunde hon också se den där snälle, rolige och omtänksamme mannen någonstans där inne. Och hon kände med sin make.
När Günther kom in i vardagsrummet med bilnycklarna i handen blev fru Stoll orolig, men han försäkrade henne om att det inte var något att oroa sig för. Han skulle bara åka ner till värdshuset och ta en öl, köra en liten runda och kanske skingra tankarna. Nu var det istället fru Stoll som gick oroligt av och an i huset. Ute i köket fick hon syn på lappen som han skrivit. ”YOG’TZE”, stod det med blyerts, och hon kunde inte för allt i världen förstå vad det betydde.
Föll ihop
Strax efter klockan elva öppnade Günther dörren till sin favorittaverna hemma i Anzhausen. Värdshuset var inrett som det brukar vara på den tyska landsbygden, ombonat med jaktmotiv och ölsejdlar. Det var inte
så många där, bara några av de trogna stamkunderna.
Günther beställde en öl och slog sig ensam ner i båset vid dörren. Han nickade åt de andra, som hälsade avmätt tillbaka. Staden var inte så stor, bara ett par tusen invånare, så alla kände alla, och det var ingen hemlighet att Günther Stoll blivit ”lite tokig” och förlorat arbetet. Det var synd om frun och tragiskt på en så trevlig kille, menade man.
Günther hade knappt druckit halva ölen när han hastigt reste sig. Han såg förvirrad ut där han stod och vacklade, som om han hade svårt att hålla balansen. Och plötsligt ramlade han ihop.
De andra gästerna skyndade fram för att hjälpa honom. Günther satte sig upp och strök sitt huvud som för att se om det fanns något blod. Sedan blev han rastlös. Han kunde inte sitta still och hade inte tid att dricka upp sin öl. Så det blev ett hastigt avsked. Ingen stoppade honom, även om de kanske borde ha gjort det då Günther med vingliga steg klev ut i den mörka, kalla höstnatten.
Ingen sa något när man hörde ljudet av Günthers Golf som startade och försvann iväg, men alla tyckte det hela var väldigt märkligt.
Flackande blick
Günther körde mot Haigerseelbach, byn där han växt upp, som låg två mil därifrån. Där bodde ett hundratal invånare.
Günther kom körande längs huvudgatan vid ettiden på natten då ingen var uppe. Ingen vet vad han tänkte eller varför han handlade som han gjorde, men Günther åkte inte hem till sina föräldrar. Istället knackade han på hos en gammal dam som han känt under hela sitt liv.
Orolig över den sena visiten öppnade damen mycket försiktigt. Hon såg Günther och kände igen honom direkt. Han brukade komma hem och hälsa på hos föräldrarna. Hon visste att han förlorat jobbet och var lite deppig.
Försvann i natten
Nu stod han utanför hennes dörr och flackade med blicken. Hon sa åt honom att åka hem till föräldrarna, men Günther skakade bara på huvudet och svarade kort:
– Något hemskt kommer att inträffa.
Sedan försvann han iväg i den mörka natten. Det var inte mycket trafik ute på vägarna när två långtradare på väg söderut såg en demolerad bil ligga mot vägräcket vid Autobahn A45 vid avfarten mot Hagen Süd runt klockan tre på morgonen. Båda lastbilarna stannade och satte på sina varningsblinkers.
De båda chaufförerna sa efteråt att de kände sig olustiga men att de hjälptes åt att undersöka bilvraket. Så med svepande lampor gick de fram mot det kraschade fordonet.
Det rök från motorhuven, som låg hopknycklad över framrutan, och när de närmade sig såg de att det var någon som rörde sig i slänten vid bilen. Det var en man i vit jacka och han såg ut att vara skadad. Men så fort han blev varse de båda chaufförerna som närmade sig försvann han plötsligt därifrån och in i skogen. Ingen av männen följde efter utan vände sig mot den krockade bilen.
I bilens baksäte såg de en naken man ligga. Han var allvarligt skadad och kved och yrade. En av chaufförerna rusade snabbt iväg mot en nödtelefon medan hans kamrat satte sig hos mannen och försökte lugna honom.
Den skadade mannen var Günther Stoll. Han var upprörd och rädd men lyckades få fram att han hade rest i sällskap med fyra män. Chauffören undrade om det var hans vänner, men Günther skakade bestämt på huvudet. Kort därefter avled han i ambulansen på väg till sjukhuset.
Kände skuld
Redan efter någon timme var polisen på plats och teknikerna finkammade bilen, utan resultat. Det fanns inga spår. Lite senare på dagen hörde ett vittne av sig och berättade att hon hade sett en liftare vid platsen under natten. Men hon hade inget signalement och liftaren hittades aldrig.
Günthers fru var förtvivlad och hemsöktes av skuldkänslor. Tänk om hennes man hade varit förföljd av mystiska män som ville honom illa. Hon gav hans märkliga lapp med bokstäverna ”YOG’TZE” på till polisen.
Utredarna försökte lösa vad YOG’TZE stod för. För kanske var det en kod? Men ingen kunde komma på vad det handlade om. Någon vände på lappen och läste den upp och ner. Då såg det ut som det stod ”027,906”. Men de siffrorna sa ingenting.
När rättsteknikerna var klara med sina undersökningar blev det hela ännu märkligare. Enligt läkarna hade Günther, före bilolyckan på motorvägen, först blivit påkörd av en annan bil och sedan lagd i baksätet på sin egen bil. Ingen kunde förstå varför eller komma på en bra teori. Polisen hittade inte heller något motiv.
Utredningen gick i stå och fallet rann ut i sanden. Sedan dess har det inte dykt upp några nya spår och fallet ses som Tysklands kusligaste cold case genom alla tider.