Mördaren som älskade jazz

Mordfallet om den undflyende, yxbeväpnade mördaren i New Orleans som jagade italienska livsmedelshandlare som om de vore djur är osedvanligt brutalt – den mystiske mördaren högg sina sovande offer i huvudet med en yxa innan han snabbt lämnade hemmet igen.

Text: Christer Holmgren
Foto: Shutterstock, Wikimedia Commons

På hösten 1919 gavs en nyskriven jazzmelodi ut på skiva i USA. Kompositören Joseph Davilla hade gett sin låt titeln The mysterious axman’s jazz och undertiteln Don’t scare me papa.

Skivomslaget utgjordes av en, vid första anblicken, komisk teckning av en familj där de olika generationerna med skräck i ögonen trakterar ett antal musikinstrument – piano, kastanjetter, trummor och trombon – medan en ung kvinna står vid familjens öppna entrédörr med en hand för munnen och stirrar ut i den svarta natten.


Den kriminologiskt kunnige känner igen skivomslaget och vet att det visar tisdagskvällen den 18 mars 1919, en kväll då det spelades jazz som aldrig förr i New Orleans: i hemmen, i gathörnen, på restaurangerna och på nattklubbarna.


Faktum är att man spelade för livet. Alternativet att inte spela innebar att man riskerade att avsluta sina dagar med en yxa inslagen i skallen …


Ett brev från den man som kommit att kallas The Axeman of New Orleans, och som redan gjorts sig skyldig till flera sällsynt råa överfall och mord, hade publicerats i tidningarna en knapp vecka tidigare.


I brevet hade yxmördaren gett sig till känna och berättat att han skulle återvända till staden just den 18 mars – med yxan i högsta hugg. Han sa sig vara villig att skona de som spelade jazzmusik den dagen.


Resultatet blev att tonerna av jazz ljöd genom hela New Orleans den här kvällen. Och ingen föll offer för mördaren och hans yxa den här dagen.


I samband med att brevet publicerades visade det sig att de allra flesta människorna i samhället inte verkade ha något att frukta. En grupp som däremot gjorde klokt i att vara på sin vakt var de italienska livsmedelshandlarna.

 

Italiensk maktfaktor
Vid den här tiden fanns det många italienska immigranter i New Orleans. De allra flesta var sicilianare, och en stor del av dessa tjänade sitt uppehälle på de många plantagerna utanför staden.

Sicilianarna ansågs vara mycket goda arbetare, redo att slita hårt och accepterade enkla levnadsförhållanden.


Plantageägarna var mycket nöjda med allt sicilianarna stod för, utom när det gällde en sak: de var företagsamma nog att spara pengar för att sedan lämna plantagerna och öppna egna små rörelser.


De öppnade små livsmedelsbutiker och utgjorde snart en maktfaktor inom branschen efter hand. 1880 ägde de 7 procent av New Orleans livsmedelsaffärer och år 1900 hade den siffran ökat till 19 procent.

Tjugo år senare var 50 procent av stadens livsmedelsbutiker i italiensk ägo.
Och av okänd anledning valde yxmördaren sina offer specifikt bland stadens italienska livsmedels-innehavare.

 

hbmhusen.jpgStal inget
Den våldsamma mordvågen tog sin början med attacken mot butiksinnehavarparet Joseph och Catherine Maggio den 22 maj 1918.

Under natten tog sig mördaren in i deras hem och skar struparna av paret med en rakkniv. Därefter slog han in deras skallar med en yxa. Yxan, skulle det visa sig, tillhörde makarna Maggio.


Detta var ett genomgående tema för alla de mord som tillskrivits The Axeman. Att han alltid använde sig av vapen han hittade i de hus han bröt sig in i var en del av mördarens signatur, liksom att han vid varje ordtillfälle bröt sig in i husen genom att bända loss panelbitar ur dörren med hjälp av ett stämjärn och att han aldrig stal något i de hus där han begick sina dåd.

 


Han kom för att mörda.
Polisen riktade snart in sig på Josephs bror och granne, Andrew Maggio, vars rakkniv använts vid morden. Den blodiga kniven hittades på gräsmattan på en angränsande tomt. Andrew Maggio var också den som upptäckte morden.


Men efter ingående förhör kom polisen dock fram till att han var oskyldig till dådet. Andrew Maggio hade för polisen uppgett att han hade sett en mystisk man stryka omkring utanför broderns och svägerskans hus före dåden, och denne man kom nu att betraktas som huvudmisstänkt. Han skulle aldrig identifieras.


Flera andra fall följde efter de bestialiska dåden på makarna Maggio, och det blev snabbt tydligt att New Orleans-polisen hade fått en synnerligen hänsynslös mördare på halsen.


Ett annat fall som fick stor uppmärksamhet i pressen var attacken den
27 juni 1918 mot livsmedelshandlaren Louis Besumer och dennes älskarinna Harriet Lowe. Besumer fick ta emot ett yxhugg över höger tinning och Lowe träffades av yxan strax över sitt högra öra.

 

Skyllde på älskaren
Båda fick livshotande skador, men Besumer överlevde attacken. Även älskarinnan såg till en början ut att överleva, men den 7 augusti, två dagar efter att hon opererats för en partiell ansiktsförlamning till följd av yxhugget, avled Harriet Lowe.

Innan dess hade hon besynnerligt nog pekat ut Louis Besumer som den ansvarige, och denne hamnade i fängelse efter en snabb rättegång.


Nio månader senare, när hans fall togs upp igen, tog det juryn mindre än tio minuter att fria honom på samtliga åtalspunkter.


Det hela var en historia som var som gjord för skandalpressen, inte minst genom den utomäktenskapliga affär som fanns att exploatera.


Ett av de mest omskrivna fallen var attacken den 10 mars 1919 på livsmedelshandlaren Charles och Rosie Cortimiglia och deras knappt två år gamla dotter Mary, boende i Gretna, tvärs över Mississippifloden från
New Orleans.

Rosie Cortimiglia hade vaknat av att hennes man brottades med en annan man inne i parets sovrum.

När maken föll till golvet, träffad av ett yxhugg mot huvudet, försökte Rosie skydda sin dotter, men till ingen nytta. Yxmannen gav sig på både mor och dotter.


Lilla Mary Cortimiglia dödades omedelbart. Charles och Rosie överlevde båda det brutala dådet men fick svåra skador.

Trots dådets brutalitet är det en annan detalj som kommit att dominera den framtida historieskrivningen. När Rosie Cortimiglia återfick medvetandet pekade hon efter ett tag ut sin 69-årige granne Lorlando Jordano och dennes son Frank som ansvariga för överfallet.

Trots att det var uppenbart att den 69-årige Lorlando inte hade den styrka som behövdes för att ha begått dådet och trots att det var lika uppenbart att sonen Frank var alldeles för stor och kraftig för att ha tagit sig igenom den öppning i dörren som mördaren hade brutit upp, valde en jury att gå på hennes utpekande.


Lorlando dömdes till livstids fängelse medan sonen Frank dömdes till döden.

 

Skilde sig
Charles Cortimiglia protesterade mot Rosies utpekande av de båda männen. Han hade varit den förste som, trots sina skador, kommit till undsättning när Rosie ropat på hjälp efter att yxmannen flytt.


Charles kunde inte förlika sig med Rosies påstående, och efter rättegången och de fällande domarna tog han ut skilsmässa från hustrun.


Sensationellt nog skulle Rosie komma att ta tillbaka sitt utpekande ett år efter rättegången och hävda att polisen pressat henne till att ange Lorlando och Frank Jordano.


Lyckligtvis hade dödsdomen mot Frank ännu inte verkställts, och de båda männen försattes omedelbart på fri fot.

Vem mördaren var är fortfarande höljt i dunkel. 

 

 

Olika teorier

På senare tid har historikern och författaren Miriam C Davis hävdat att Besumer och Lowe överhuvudtaget inte ingår bland The Axeman of New Orleans-offren. Hon förespråkar att enbart italienare drabbades av mördaren och menar att mördaren härjade mellan 1910 och 1921.


Beroende på vem man frågar förekommer uppgifter om ett varierande antal mord, allt från fyra till ett tvåsiffrigt antal.

 

hbmkarta.jpg

Publicerat