Druiderna höll Europa i sitt grepp

Till och med det mäktiga Rom fruktade deras trollkonster. I hundratals år var de gåtfulla druiderna Europas hemliga maktelit – dessutom så likgiltiga inför döden att de vågade slåss mot vem som helst. Sina fiender eldade de i sin tur upp levande i gigantiska träburar.

Text: Petter Karlsson
Foto: Getty Images, TT, Wikimedia Commons

Julius Caesar noterade med fasa att de stängde in människor i gudabilder, gjorda av sammanflätade vidjor, och brände dem levande på bål.

För druidernas kult var lika gåtfull som skrämmande.

Att religiösa ledare styrt folk och kungar är inte ovanligt genom historien. Men frågan är om någon ägt samma starka, långvariga makt över människors sinnen som det legendomsusade keltiska prästerskapet. 

Till och med krigsvana romare greps av fasa vid åsynen av de vitklädda, vitskäggiga männen som med brinnande ögon utslungade besvärjelser på ett okänt språk.   

”Någon rädsla gick inte att finna hos dem”, skriver historikern Tacitus. 

”Detta berodde på att druiderna inte trodde att döden var slutet. Den som dog skulle snart återfödas i annan gestalt. Därför var druiderna också sådana fruktansvärda motståndare i krig.”  

Men också i vardagen. 

Druiderna var dels naturläkare, dels en kanal mellan folket och gudarna. De ansågs äga förmågan att skåda framtiden, peka ut ”bra” och ”dåliga” dagar, skapa fruktbarhet och framställa dödliga gifter. 

Men framför allt var de samhällets osynliga maktelit, ett hemligt, skattebefriat brödraskap som i tysthet styrde allt från politiska utnämningar till lämplig tidpunkt för skörd.

GettyImages-599963839.jpg De gåtfulla druiderna ansågs få gudarna att lyssna. 

Övernaturliga riter
En druid utbildades i 20 år innan han eller hon – för det förekom även kvinnor i kulten – ansågs redo att utöva sina kunskaper. 

Och eftersom ingenting fick nedtecknas utvecklades en stark muntlig tradition. Druiden behövde vara ett levande uppslagsverk som kunde memorera tusentals versrader, formler och recept. Men detta innebar också att vi idag vet mycket lite om deras religion och riter. 

Något av detta har dock vidarebefordrats av skribenter som just Julius Caesar och Tacitus. Märk dock att dessa tillhörde fiendelägret och måhända överdrev sina motståndares grymhet och ondska.

Just vidjeburen för människooffer dyker dock upp i flera källor.  

Denna tycks oftast haft formen av ett jättelikt beläte och rymt flera personer samtidigt. Under eldade man en brasa och snart brann både bur och offer. Skriken från de instängda, vars hud sakta förkolnades, måste ha varit hjärtskärande.

Julius Cesar och druid.jpgJulius Caesar noterade med fasa att de stängde in människor och brände dem levande på bål. Druidernas kult var lika gåtfull som skrämmande.

Det antas att denna grymma sedvänja mestadels var en sorts offentlig avrättning av brottslingar och upprorsmän. Men precis som druiderna även offrade grisar, får och fjäderfän kan man anta att det även handlade om att blidka gudarna. 

Om en rik eller mäktig person var sjuk eller fruktade att stupa i strid förkunnade druidernas lära att någon annan kunde dö i dennes ställe. Ett liv för ett liv, helt enkelt.

Även romarna var vidskepliga, tillbad gudar och spanade efter järtecken i skyn. Men kanske förstod de intuitivt att de stött på en motståndare som behärskade de övernaturliga konsterna bättre än de själva.

För de druidstyrda brittiska öarna visade sig extra svåra att kväsa.

 

caligula och druid.jpgKejsaren Caligula försökte tygla druiderna.

Vrålade förbannelser

Kejsar Caligula hade försökt med sin egen typ av svartkonst när han lät sina soldater sticka sina svärd i Engelska kanalen, men utan resultat.

Till slut förlorade hans efterträdare Claudius tålamodet. År 61 gav han sin general Suetonius Paulinus order att en gång för alla sätta de svårtyglade druiderna på plats. Målmedvetet lät han sin armé rulla över landet och avrätta druid efter druid.   

Vedergällningen kulminerade i ett avgörande slag på ön Anglesey, 250 meter utanför den walesiska västkusten, en kylig vårmorgon år 61. 

Enligt Tacitus byggde romarna en bro av flatbottnade båtar för sitt infanteri, medan kavalleristerna simmade över med sina hästar.

Samtidigt bombarderades ön med katapultmaskiner som kunde slunga brinnande projektiler över 600 meter.

Väl i land möttes romarna av en skrämmande syn: 

Med utsträckt trästav stod överdruiden på en klippa och vrålade förbannelser över inkräktarna. Nedanför väntade flera tusen krigare och slog med svärd på sköldar. 

Stridshorn dånade. Eldar flammade. Och mitt i leden dansade svartklädda kvinnor för att egga sina män till stordåd.

Resultatet blev ett blodbad.

När de romerska legoknektarna övervunnit sin första rädsla förvandlades de till välutbildade mordmaskiner. Även kvinnor och barn slaktades utan misskund. Prästerna höggs ner vid sina altare eller brändes ihop med sina heliga lundar.

Makten bruten 

Druidernas makt var bruten.

Eller var den verkligen det? Massakern på Anglesey var knappt över när budet kom om ett nytt uppror på andra sidan landet. 

Där hade den keltiska drottningen Boudicca – vars make Prasutagus varit romarnas allierade, men som efter hans död hade störtats, piskats och våld-
tagits – samlat en styrka på 230 000 man.

På bara några få dagar erövrade och utplånade hon tre romerska städer och dödade 70 000 civila. 

Samtida historiker beskriver en intelligent, reslig kvinna med gyllene halsband och långt rött hår ända ner till höften, som med sträv röst manade på sina styrkor från sin stridsvagn.

Som militär strateg tycks hon dock ha haft sina brister. Den rutinerade Suetonius lyckades omsider locka fram en slutstrid där hans egen, betydligt mindre här kunde kämpa i en trång ravin, med skogen i ryggen. 

Tacitus skriver att nästan 80 000 kelter dog, jämfört med bara 400 romare, och att Boudicca tog sitt liv med hjälp av gift. 

Än idag kan man, påstår vissa, se hennes vålnad köra omkring i sin vagn i sydöstra England. Hennes grav lär ligga under en av plattformarna på King’s Cross i London – stationen där Harry Potter tar tåget till trollkarlsskolan Hogwarts.

sh1058621420-nh.jpgDruiderna, undantagna från krigstjänst och skattebefriade, sägs ha varit självklara som domare vid alla mål. 

Lever vidare

Även om druidernas politiska makt bröts anno 61 har deras rykte levt vidare ända in i vår tid.

Särskilt vid 1700-talets slut nådde intresset för kelternas religion en renässans. Då bildades här och var i England hemliga sällskap för att försöka blåsa liv i det vitklädda prästerskapets mystiska kunskaper.

Ja, även i Sverige, faktiskt.

Så sent som 2005 påstod en forskare i sociologi vid Umeå universitet, Åsa Wiklund, att en hemlig orden av druider tagit över makten i Piteå.

Undersökningen, som publicerades i Piteå-Tidningen, hävdade att maktens män knöt sina viktigaste kontakter via druidorden Merkur. Den som stötte sig med någon av ordensbröderna riskerade att bli svartlistad i sällskapets mäktiga nätverk.

Merkurs ordförande Lars Lilja tillbakavisade dock alla påståenden om att druidlogen var någon sorts stat i staten:

– Absolut inte. Usch vad det är tråkigt att höra sådana påståenden. Vi har svartmålade fönster för att behålla ett visst mått av hemligheter kring våra ritualer, men vi svartlistar ingen.

 

Keltiskt ursprung

Ordet ”druid” sägs komma från indoeuropeiskans ”dru” som betyder ’ek’. Detta träd ansågs heligt och var dessutom ofta tillhåll för den parasitväxt som kallas mistel och sedan urminnes tider ansetts äga mystiska krafter. 

Druiderna skördade misteln med skäror och använde den som medicinalväxt, bland annat för att ge ökad fruktsamhet hos både djur och människor. 

Forskarna tror att druiderna uppstod som en sorts medicinmän hos kelterna – ett folkslag som går att spåra 6 000 år tillbaka till nuvarande Österrike. 

Vid början av vår tideräkning hade kelterna spridit sig västerut, inte minst till nuvarande Frankrike och de brittiska öarna. Där blev också motståndet som starkast mot det expanderande romarriket.

Den tecknade serien Asterix bygger alltså delvis på historiska händelser. Den innehåller som bekant en viss Miraculix, som tillbringar stor del av sin tid med att skära mistlar och framställa magiska dekokter. Detta gjorde även verklighetens druider. 

 

Ärofylld rang

”I hela Gallien finns bara två klasser av män som har en ärofylld rang, den ena är druiderna, och den andra är riddarna. 

Druiderna ägnar sig åt kulten, ombesörjer offentliga och privata offer, ett stort antal män samlas kring druiderna för att lära sig, och de äras högt av gallerna. De beslutar i alla frågor som uppstår i statliga eller privata tvister. 

När ett brott begåtts, eller ett mord, arvstvist eller gränsfördrag är omtvistat, fäller druiderna det avgörande utslaget, och utfäster straff och belöningar. 

Man tror att druidernas lära härstammar från Britannien och dit färdas druiderna för vidare utbildning, i form av verser, vilka de lär sig utantill. 

De finner det under sin ära att nedteckna dessa verser, av två orsaker: dels vill de inte att denna kunskap ska komma i orätta händer, dels vill de undvika att en druid förlitar sig på det skrivna och inte på sitt omdöme. 

Deras totala lärotid är tjugo år, då deltar de inte i krig, och de betalar inte skatt. 

Kärnan i deras tro är själavandringen, tron på att själen vid döden uppfyller en ny kropp. Eftersom rädslan för döden är obefintlig, sporras deras tapperhet i fält.”

– ur Julius Caesars Det galliska kriget