I den indiska ökenstaden Bikaner får begreppet ”kyrkråtta” en helt ny betydelse.
Överallt piggögda, svarthåriga, orädda gnagare som far in och ut ur hål i väggarna.
De flesta är så tama att de inte ens väjer för besökarnas fötter. Slår man sig ner på golvet har man snart någons döda förfader i knät.
För det är så de troende ser på invånarna i råttornas eget tempel.
Redan på templets utsida är det tydligt vem som bestämmer på insidan.
50 mil väster om New Delhi har man sedan 1300-talet dyrkat gudinnan Karni Mata, som är råttornas speciella beskyddare.
Enligt legenden ska hon från början ha varit en handlingskraftig krigarkvinna som levde åren 1387 till 1538 och ska alltså ha blivit 151 år (!) gammal. Helgedomen ska ha byggts i tacksamhet av en rik sjökapten som hon en gång räddade ur en storm.
När Karni Matas styvson Laxman drunknade i en flod, gick hon i sin sorg till dödsguden Yama. Denne lovade att låta såväl Laxman som hans manliga ättlingar återfödas som råttor. I livet därpå skulle de återigen återfå mänsklig gestalt.
Frågan är vems förfäder som hoppat upp i den här mannens knä. Tur kommer han att få, oavsett.
Enbart en vacker saga?
Nej, inte för släkten Depavat, som själva anser sig härstamma i rakt nedstigande led från Karni Mata.
I generationer har de gjort sig kända som skickliga historie- och sagoberättare. Och det är just denna yrkesgrupps reinkarnerade själar som idag påstås krypa, klättra och klänga runt i templets marmorpelare och silver-ornament. Man kallar dem kärleksfullt för ”kabas”, som betyder ’barn’.
Ingen kan förstås räkna dem alla. Men en kvalificerad gissning säger 25 000 råttor.
Råttorna får all mat de behöver i templet.
Då och då drabbas råttflocken av sjukdomar som håller populationen nere. Som så ofta tycks naturen själv reglera antalet.
Gudomligt beskydd
Intressant är också att människor aldrig tycks smittas av tempelråttorna eller deras avföring, som ligger flitigt utspridd över golvet. De troende menar förstås att det beror på gudinnans beskydd.
I gryning och skymning är djuren som mest aktiva. Då samlas de kring stora mjölkfat, knaprar på godsaker och springer mellan besökarnas nakna fötter.
Det sägs innebära tur att ha blivit snuddad av en råtta. Ännu bättre är det om man råkar få något av de enstaka albinoexemplaren i knät. En vit råtta anses nämligen heligare än något annat.
Den allra största lyckan får besökare som kommer i kontakt med en av templets albinoråttor.
Reglerna säger att ingen får bära skor i templet, vilket förstås underlättar denna närkontakt. Men framför allt är det för att ingen ska råka trampa på eller skada något djur.
Om olyckan ändå skulle vara framme är templets lagar obevekliga:
Den som råkar döda en råtta tvingas ovillkorligen ersätta den med en ny.
Fast då måste den vara gjord av silver eller guld.