1. Jona i valfiskens buk
De tog Jona och kastade honom överbord, och havet upphörde att rasa. Då greps männen av stark fruktan för Herren, de offrade åt honom och gav löften. Herren lät en stor fisk sluka Jona. I tre dagar och tre nätter var Jona inne i fiskens buk.
(Jon 1:15–2:1)
Även om de flesta valar i huvudsak lever av plankton kan en kaskelot faktiskt svälja en människa i en enda munsbit.
Problemet ligger snarare i om Jona verkligen kunde överleva hela tre dygn
i dess buk. Biologer menar att han under den tiden antingen borde ha drunknat eller kvävts till döds.
Detta motsägs dock av det öde som 2016 drabbade den 56-årige spanske
fiskaren Luigi Marquez. Han försvann efter en storm och återfanns först 72 timmar senare.
– En stor fisk svalde mig levande. Det är det mest fasansfulla jag upplevt. Allt var svart och iskallt. Dessutom luktade det ruttet. Det enda som höll mig vid liv var rå fisk som jag åt och ljuset från min armbandsklocka, hävdade han efteråt.
Ett liknande fall finns dokumenterat i samband med en valfångst öster om Falklandsöarna 1891. Under jakten krossade en stor kaskelot en av båtarna och den 21-årige brittiske harpuneraren James Bartley försvann i vågorna.
Omsider förblödde den sårade valen och vinschades ombord på moderfartyget. När buken öppnades, 15 timmar efter valens död, återfanns Bartley medvetslös. Han var då blind, onaturligt blek och plågades av svåra magkramper.
Det tog en månad innan Bartley var så pass återställd att han kunde beskriva hur han med en hårsmån undgått de vassa tänderna, sugits ner i magsäcken och därefter kollapsat av de starka ångorna.
18 år senare avled han, utan att ha återfått sin syn.
2. Den brinnande busken
Där visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske. När Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp tänkte han: ”Vilken märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp.”
(2 Mos 3:2–3)
En halvmeter hög växt med rosa blommor och det latinska namnet Dictamnus albus skulle kunna vara verklighetens brinnande buske.
Den växer bland annat i Mellanöstern och avsöndrar en lättflyktig olja som vid varmt väder förgasas. Om detta sker snabbt nog, kan det på avstånd se ut som rök.
Den citrondoftande gasen är i sin tur brännbar och kan antändas genom att exempelvis regndroppar fungerar som brännglas. Växten själv skadas dock inte av elden.
3. Lasarus uppväckande
Sedan ropade han med hög röst: ”Lasarus, kom ut.” Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.”
(Joh 11:43–4)
Att till synes döda personer vaknar till liv inträffar då och då i historien. Det kan vara fråga om ett så kallat kataleptiskt tillstånd, där kroppen stelnat och både hjärtslag och andning gått ner till en knappt märkbar nivå.
Speciellt under 1800-talet var rädslan för att begravas levande stor. Alfred Nobel skrev i sitt testamente att han efter sin död skulle skäras upp och kremeras, HC Andersen fäste på sin nattskjorta en lapp med orden ”Jag är bara skendöd” och George Washington bad sin familj att vänta med begravningen till tre dagar efter hans död.
Eller så är det som i fallet med den 40-årige haitiern Clairvius Narcisse. 1962 begravdes han efter en kort tids sjukdom, men 18 år senare dök han upp livs levande i sin hemby L’Estère.
Narcisse berättade då att han grävts upp av en okänd man och förts till en plantage där han fick arbeta som slav.
”Om kvällarna var jag så trött att jag stupade i säng. Jag visste inte vem jag var eller var jag befann mig. En levande död.”
Den kanadensiske etnologen Wade Davis hävdar att man i zombiekulturen arbetar med nervgifter, bland annat från paddor. Det räcker att applicera det i offrets kläder eller skor för att leda till ett transliknande tillstånd.
När Davis experimenterade med att gnida in samma gift på laboratorieråttors rakade ryggar, gled de snabbt in i ett tillstånd av skendödhet.
4. Manna från himlen
När daggen hade torkat låg det ute i öknen något tunt och frasigt, tunt som rimfrost på marken. Och när israeliterna såg det frågade de varandra: ”Vad är det här?” eftersom de inte visste vad det var. Mose sade till dem: ”Det är den mat som Herren ger er att äta.”
(2 Mos 16:14–15)
När Israels barn svalt i öknen lät Gud det regna manna från himlen i sex dagar. Vill man istället anlägga ett vetenskapligt perspektiv, kan man gissa att det var ett verk av en speciell insekt, sköldlusen.
På Sinaihalvön förekommer en buske, mannatamarisken, som är åtta meter hög och släpper ifrån sig en söt sav. Denna använder sköldlusen som mat till sina larver – som i sin tur avsöndrar överskottet i form av små gulvita droppar, som faller till marken och stelnar.
Beduiner brukar samla ihop och äta dessa kulor, som till formen liknar korianderfrön och till smaken honungskakor.
5. Syndafloden och Noas ark
Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen bröt alla det stora djupets källor fram och himlens dammluckor öppnades, och regnet strömmade ner över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter.
(1 Mos 7:11–12)
Bilderna från berget Ararat som kablades ut över världen 1959 väckte sensation. De hade tagits av turkiska stridspiloter och tycktes visa ett gigantiskt fartygsvrak på den plats där Noa påstås ha strandat med sin ark efter syndafloden.
Problemet var bara att den 150 meter gamla ”arken” visade sig vara av sten. Inga problem, menade dock den amerikanske amatörforskaren Ronald Wyatt som 17 år senare lyckades finansiera sin egen expedition till Ararat:
”Vad är fossiler om inte annat än förstenade djur och växter? Samma sak med arken. Om något utsätts för extremt hårt tryck, exempelvis vid en jordbävning eller ett vulkanutbrott, kan även trä och järnspikar bli till sten.”
Vad som hänt, menade Wyatt, var att arken kan ha blivit inkapslad i snabbt framrusande, glödheta lavamassor. Skeppets överdel kollapsade av trycket och skrovet fylldes, ungefär som en gjutform.
”När den stelnade lavan med tiden vittrade sönder av regn, is och kyla, kom den ursprungliga konstruktionen åter i dagen. Vad som ser ut som ett berg är i själva verket en avgjutning av Noas ark.”
Som bevis anförde Wyatt fynd i närheten av 5 000-årigt hyvlat trä med spår av spikar och tappar. Han påstod sig också ha hittat 13 ankare i sten med utborrade hål.
Själva syndafloden, då? Jo, den får stöd av såväl urgamla myter som arkeologiska fynd. När George Smith på British Museum återupptäckte det mesopotamiska Gilgamesh-eposet 1872, fann han berättelsen om Utnapishtim, som byggde en båt för att undkomma en syndaflod.
Och när hans landsman sir Leonard Woolley 40 år senare återfann Abrahams födelsestad Ur, hittades 2,5 meter tjocka lager av slam en bit ner i marken.
6. Jerikos murar föll för en basun
När folket hörde hornstöten höjde de ett väldigt härskri, och murarna störtade samman så att var och en kunde gå rakt in. Så intog de staden.
(Jos 6:20)
Jeriko anses idag vara världen äldsta fungerande stad, omkring 10 000 år gammal. Arkeologer har grävt fram lika gamla skyddsmurar, som tycks ha byggts som försvar eller mot översvämningar. De har bevisligen fallit samman, men om det är av ålder eller attacker går inte med bestämdhet att avgöra.
Den amerikanska arkeologen Kathleen Kanyan, som på 50-talet gjorde den mest ambitiösa utgrävningen, menade att Jeriko utan tvivel drabbats av en omfattande och hastig förstörelse. Tjocka lager av aska, infallna tak och svartnat tegel tyder bland annat på att staden brunnit.
Exakt när är dock en fråga som delar expertisen. Bryant G Wood vid University of Toronto har med hjälp av keramikfynd kommit fram till att Jerikos förstörelse bör ha skett omkring 1400 f Kr. Detta skulle i så fall stämma rätt väl med historien om israelernas erövring under kung Josuas ledning.
Men skulle ljudvågorna från sju basuner verkligen kunna åstadkomma sådana svängningar att de fick stenmurar att rämna? Inte troligt, förstås. Men inte helt omöjligt.
Att vissa höga frekvenser förmår spräcka glas är bekant. Militära forskare har länge påståtts jobba med hemliga ljudvapen. Bland annat ska tio apor ha dödats vid ett amerikanskt experiment 1959.
När Sovjet i början av 60-talet riktade ett mikrovågsvapen mot den amerikanska ambassaden i Moskva, fick 40 procent av personalen fler vita blodkroppar än normalt. Ambassadören själv drabbades av svår huvudvärk och avled senare i leukemi.
1952 ska ljudbangen från ett brittiskt jaktflygplan ha lyckats flytta en husvägg ett par centimeter.
Åtta år tidigare hade den svenske forskaren Evald von Zeipel lyckats konstruera ett vapen där han lät en sprängladdning brisera i botten av ett stålrör.
Den osynliga luftvirvel som då bildades förmådde slå sönder tjocka tallgrenar
17 meter bort och hade en räckvidd på flera kilometer.
7. Röda havets delning
Vattnet vände tillbaka och dränkte vagnarna och vagnskämparna, hela faraos här som hade följt efter israeliterna ut i havet. Inte en enda kom undan. Men israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, och vattnet stod som en vägg på båda sidor.
(2 Mos 14:28–29)
Även Koranen återger hur Mose räddar sitt folk genom att lyfta sin stav och få Röda havet att dela sig.
En naturvetenskaplig förklaring har länge varit att fenomenet kan ha orsakats av stormvindar, möjligen i kombination med tidvatten.
2010 presenterade de amerikanska forskarna Carl Drews och Weiqing Han
vid University of Colorado en omfattande studie där de försökt rekonstruera olika kombinationer av vind- och vågförhållanden i och kring Röda havet.
Datorsimuleringar visade att en ihållande stark östanvind, framför allt nattetid, kunde ha pressat tillbaka vattnet från den grunda lagun Tanis, som ligger i Nilens delta i norra Egypten. Det ihärdiga blåsandet skulle i sintur kunna ha skapat en torr landsträcka på havsbotten.
Samma fysiska lagar kunde också innebära att passagen snabbt översvämmades igen, menade de. Vilket i sin tur kunde förklara den egyptiska arméns hastiga drunkningsdöd.
Den bibeltrogne amerikanske forskaren Ron Wyatt påstod 1978 att han funnit rester av antika stridsvagnar på havsbottnen utanför Sinais kust. Att hjulen var överdragna med ett tunt lager guld skulle tyda på att de ingick i faraos stall, menade han.
