Inte sällan har lyktgubbarna använts för att skrämma barn, och eftersom de ofta har setts över dyiga kärr kan man förstå föräldrarnas tanke med varningen – håll er borta!
Vanligen förknippar man lyktgubbarna med platser där det finns metangas, alltså rester av ruttnande växtdelar. Men fegljusen har också synts på platser långt ifrån myrar och mossar vilket är mera förbryllande. Och ofta förknippas ljusen med ett levande väsen som man ska akta sig för. Och ordet feg har inte med rädd att göra – även om de ofta är skrämmande – utan betyder ”bestämd att dö” eller ”dödsmärkt” vilket väl säger något om hur bra det var att få se ett sådant ljus flyga förbi.
Ett irrbloss i form av små lågor nära vattnet. Illustrationen är hämtad ur Hvarför och huru från 1890.
I en beskrivning från Resele socken i Västernorrland som 1912 tecknades ner av Arvid Enqvist för Landsmålsarkivet i Uppsala får vi en bra beskrivning av detta skrämmande ljus:
”Fegljus eller dödsljus lär ha blivit sett här då och då. Man ser det om kvällen eller nattetid, då det ’går fram’ med ett flämtande sken över den gård där någon skall stå lik, från öster till väster. För övrigt har man också sett det inne i rum, där någon legat dödssjuk.
Blåvitt sken
Fegljuset brinner med ett blåaktigt sken, men det berättas att det slocknar i samma ögonblick som man blinkar med ögonen eller vänder bort
huvudet.”
Ett av de märkligaste fenomenen av den här typen inträffade i Lekvattnet i Värmland på senvintern 1922. De första rapporterna om att ett ovanligt naturfenomen skulle ha setts på Lekvattenssjön kom i mitten av januari men då hade det varit synligt i stort sett varje kväll sedan slutet av december 1921 och det skulle senare visa sig att ortsbefolkningen sett lyktgubbar vid sjön i minst 13 år.
Irrbloss syns ofta i närheten av vatten.
Till en början rapporterades hur man vid 19-tiden på kvällarna kunde iaktta ett blåvitt fladdrande sken som rörde sig nära gården Södra Ängarna inte långt från sjön. Ljuslågan hade ibland till och med delat sig i flera ljus efter 30–40 meters färd över marken.
Trots att snön låg djup fortsatte inte bara ljuslågorna att vandra runt
sjön utan blev med tiden allt starkare och liknades efter ytterligare en vecka vid skenet från en bågljuslampa.
Till slut kom rapporter om ett starkt lysande klot och hur 55-årige Johan Olsson i Kullen tvingats väja för ett av dem, när han med häst och vagn var på väg inte långt från gården Ängarna, i tron att han mötte en automobil.
Lyktgubbar kan ses på de mest oväntade platser men oftast i dyig terräng eller sjöar med sumpgas.
Blåvitt ljus
I början av februari beskrev ögonvittnen lågan som ”fem meter lång, med ett blåvitt sken, som är så kraftigt att det bländar”. Samtidigt var lågan genomskinlig och det gick att se föremål på dess andra sida utan problem. Vädret spelade ingen roll för lyktgubbens uppdykande utan den syntes i såväl torrt väder som regn. Lyktgubbens fokus var nu kring Sniptjärn, tre kilometer från sjön, och där menade ortsborna att det kunde finnas radium vilket man i så fall trodde skulle förklara fenomenen.
Vittnesuppgifter började också strömma in från andra håll som så ofta är fallet när medierna bevakar ett ämne under en längre tid. I Karlstads-Tidningen skrev doktor Yngve Sahlin ett inlägg om att han sett liknande fenomen över en frusen mosse i 30 års tid. Vid ett tillfälle hörde han några skarpa knallar som om isen hade spruckit och strax därefter syntes ett par starkt lysande ljus komma vandrande. Vid ett tillfälle slog doktor Sahlin hål i isen med en käpp varvid han kände illaluktande gaser komma upp och strax därpå också några små lyktgubbar.
En artikel från Dagens Nyheter den 14 januari 1922 berättar om observationerna vid Lekvattnet.
Den 13 februari fick så en vetenskapsman med egna ögon se det märkliga fenomenet. Det var statsgeologen Nils Magnusson (1890–1976) från Sveriges geologiska undersökning, SGU, som hade tagit sig till Lekvattnet. Doktor Magnusson hade placerat sig nedanför gården Södra Ängarna där han hade bra uppsikt över sjön, och han skulle komma att bli rikligt belönad. Redan första kvällen fick Nils Magnusson se ett lysande klot komma upp ur sjön. Enligt Magnussons rapport till SGU var han vid ett tillfälle så nära som 20 meter från klotet som var blåvitt och hade en diameter på mäktiga tre meter. Det liknade inget han tidigare hade sett:
”Det var då möjligt att på detta korta avstånd följa fenomenet så gott som från dess uppkomst nere vid sjöstranden tills det försvann över trädtopparna”, skrev han senare om det han bevittnade.
Genom alla tider har människor observerat de märkliga ljusfenomenen i naturen.
Nils Magnusson kunde följa ljusklotet när det passerade mellan träden i en liten skogsdunge och sedan se hur dess ljus fick trädstammarna att lysas upp. Därefter steg ljusballongen och ändrade färg till gult och därefter rött och började sedan dela på sig i mindre klot medan det drev längs en dalgång. Detta upprepades fyra gånger under en halvtimma. Detta var något helt annat än de små ljuslågor som Nils Magnusson läst om i böcker om sumpgas.
Starkt sken
Samma år tog SGU bottenprover från sjön och dessa visade höga halter av fosfor. Förklaringen blev till slut att ljusfenomenen kring Lekvattenssjön kom sig av gas bildad från ruttnande växtdelar som trängt upp ur sprickor i isen och blivit lysande vid kontakt med luften. Men i ett odaterat tidningsklipp berättar ett av de sista levande vittnena från den här tiden, Axel Larsson, att sjön inte är sumpig och undrar sam-tidigt varför fenomenet bara har synts under vissa perioder.
Ett annat område som också visat sig kunna bjuda på lyktgubbar är Hilleby utanför Gävle. Under några veckor i april 1926 kom rapporter om ett fladdrande vitt sken som skulle ha setts vandra längs skogsbrynet. Lågorna beskrevs som halvmeterhöga och kunde röra sig omkring 300 meter innan de försvann.
I det starka skenet skymtar en lyktgubbe.
Det som kan verka förvånande när man läser berättelser om lyktgubbar är hur starkt skenet från dem faktiskt kan bli. När Håkan Brander i ett brev till mig beskriver det ljus som han vid flera tillfällen sett vid Baljered utanför Vara så nämner han speciellt nyårsaftonen 1988 då han tillsammans med en granne var ute och gick inte långt före midnatt på kvällen. Platsen är förknippad med en historia om att en man som för länge sedan slagits ihjäl där sedan gått igen i form av ett ljus som stiger upp från platsen, går över skogen och försvinner ner på Vårdkaseberget.
När Håkan Brander och hans granne var på väg mot Brännerna fick grannen syn på ett starkt ljus och undrade vem som höll på att svetsa en nyårsafton. Men det som såg ut som en svetslåga lämnade snart marken och försvann över skogen och ner på berget. På bara tio sekunder var det borta.
Dansande flammor
Även om lyktgubbar oftast är knutna till myrmarker och kärr kan de uppträda på sätt som är skrämmande och obegripliga. Det fick en grupp män erfara när de någon gång på sensommaren 1936 genomförde en fiskefärd från Gällivare till Porjus. Några mil från Gällivare, mellan Kuosakåbbå och Jutsajaure, slog gruppen läger vid en mindre fjällbäck. Hela det vidsträckta området bestod av myrar med inslag av förkrympta dvärgbjörkar. Klockan var kring 17 när männen precis ätit några smörgåsar med ”lappkaffe”. Plötsligt rusade en av dem upp och pekade ut mot den stora myren. Där kunde alla snart se ”tusen och åter tusen små eldsflammor” som föreföll att hoppa omkring. Skådespelet pågick under många timmar och efter en stund tog männen mod till sig och gav sig ut på myren två och två. Men så snart de närmade sig några av de lysande flammorna försvann de för att återuppstå en bit längre bort. De som tog sig en längre bit ut på myren kunde se sig omgivna av dansande flammor i alla riktningar. I ett brev till Dagens Nyheter konstaterade en av dem att ingen av dem sov särskilt bra den natten. När solen väl gick upp försvann skenen.
När gruppen efter avslutat fiske tog tåget tillbaka till Gällivare mötte de
en vetenskapsman som förklarade för dem att de hade sett ”sumpljus” som bara kan uppstå vid en viss temperatur och att de hade varit mycket lyckligt lottade som hade råkat få se dem. Mindre glad var deras samiske vägvisare som skrämts ordentligt av synen på myren. För att förmå honom att trots allt ställa upp igen erbjöds han en rad extra förmåner förutom dem han tidigare fått: ”En stor låda blandade -cigarrer från Monopolet och en burk kaviar jämte äkta svensk Ljunglöfssnus i paket, icke grovkornig, norsk -smuggelvara.”
Men inte ens detta räckte. Vägvisaren ville inte möta de skrämmande ljusen igen.
Genom åren hara det florerat många rykten inom folktro. Föräldrar skrämde sina barn med att det bakom det starka ljuset gömde sig en gubbe som kunde skada barnen.
Höga lågor
Som så ofta när det gäller dessa fenomen är det svårt att dra gränserna. Många gånger har de observerats på avstånd och någon kontroll av källan till ljusen har inte alltid gått att göra. De flesta ögonvittnen har nöjt sig med att stanna där de var. Ett sådant exempel inträffade någon gång i början av oktober ett år på 1960-talet. Platsen var Arevattnet, en fjällsjö sydost om Tärnaby och alldeles vid gränsen mot Norge.
Unander Axelsson befann sig med sin far och en vän, Ture Jonsson, i en stuga på norra sidan av sjön. De hade jagat älg och satt nu och kurade i stugan medan regnet piskade utanför. På andra sidan sjön låg Arefjället med sin högsta punkt på 1 200 meters höjd, men av berget syntes inget denna mörka oktoberkväll. Efter en stund upptäckte en av de tre hur det syntes lågor på andra sidan sjön. Lågorna kom som från en brand och syntes tydligt i det kompakta mörkret.
– Vår första tanke var att det var någon som kallade på hjälp, berättade Unander Axelsson för mig. Men det var ett så fruktansvärt dåligt väder att det inte gick att åka över sjön, vi vågade helt enkelt inte. Det var så mörkt att vi inte såg var vattnet slutade och fjället började, och det blåste något otroligt.
Inga spår
Efter att ha tittat på elden en stund förstod alla tre att det måste vara något annat. Att några människor skulle elda i regnet och blåsten verkade inte möjligt. Ibland brann det häftigare för att strax därpå falna lite men lågorna försvann aldrig.
– Lågorna kom hela tiden från samma ställe och de syntes tills vi gick och sov, det brann fortfarande när vi somnade. Då hade det brunnit i ett par tre timmar. Det var något mycket märkligt, sa Unander Axelsson när jag pratade med honom.
Nästa dag var vädret bättre och alla tre åkte över sjön i hopp om att hitta några spår som kunde förklara nattens händelser. Efter att ha tagit märke mot en fönsterkarm på kvällen räknade de tre ut att elden måste ha befunnit sig högt upp på kalfjället cirka 1,5 kilometer ifrån dem.
– Vi gick upp på fjället för att se om vi kunde se vad det var som hade brunnit men vi hittade aldrig ett spår. Vi gick där länge och letade. Det finns ju nästan inga växter på fjället, Arefjället är nästan bara sten, så det är svårt att förstå vad det var som kan ha brunnit.
Ture Jonsson, som är död sedan flera år, har berättat för Lars-Erik Åström på Utbildningsradion hur han uppfattat lågorna mera som ett vitt sken som växlade i styrka. ”Det var vitare än eld”, sa han då.
Vad det var som de tre männen under två–tre timmar såg på andra sidan sjön får vi kanske aldrig veta. Unanders pappa gissade på fegljus eller drakljus som han också kallade det. Några veckor efter de tre männens iakttagelse hittade Nils-Olof Omma en stor ballong som hade landat två mil därifrån. Under den fanns det en stor låda av metall och allt togs om hand av militären. För de inblandade blev detta en tänkbar förklaring till ljusen. Hur ballongen skulle ha kunnat orsaka ett eldsken som syntes under flera timmar är dock svårt att förstå.