På grund av sin beryktade girighet avrättades den 62-årige befälhavaren Marcus Licinius Crassus genom att smält guld hälldes genom hans strupe.
Men resten av armén, då?
Fortfarande, 2 074 år efter slaget vid Carrhae, är den romerska legionens öde ett olöst mysterium.
10 000 man tycks ha gått upp i rök. Ja, inte bokstavligt, förstås. De togs bevisligen först som krigsfångar av sin besegrare, parthernas general Surena.
Men vad hände sedan?
Sålda som slavar till en avlägsen provins? Deporterade hundratals mil från sina hem för att bygga murar, broar och kanaler tills de stupade av sjukdomar, ålder och utmattning?
Men varför lyckades inte en enda av dem rymma och återvända till Rom?
Och varför finner arkeologer inte en enda tingest som tycks ha tillhört någon av alla de försvunna soldaterna?
De romerska soldaterna var skickliga soldater.
Men först bakgrunden till bataljen:
År 53 f Kr hade Rom just genomlevt en orolig tid. Krig, inbördeskrig och piratattacker hade orsakat matbrist och upplopp. Den republik som existerat i 450 år hade dock räddats av tre starka män: Gaius Julius Caesar, Gnaeus Pompeius Magnus och Marcus Licinius Crassus – för eftervärlden kända som det första triumviratet.
Triumviratet: Gnaeus Pompeius Magnus, Marcus Licinius Crassus och Gaius Julius Caesar.
Av dem var Crassus den stenrike finansiären. Han hade byggt sin förmögenhet på fastigheter. Specialiteten var att billigt köpa ett hus som stod i brand och sedan tillkalla sin egen privata brandkår.
Någon briljant militär strateg var han kanske däremot inte, vilket slaget vid Carrhae skulle utvisa.
Ett dubbelspel
Varför Crassus ens drog österut med en egenhändigt finansierad armé på 30 000 man är inte helt klart. Kanske ville han helt enkelt skaffa sig ett lika tungt rykte som härförare som kolle-gorna Pompeius och Caesar. Till saken hör att Rom hade ett fredsavtal med parthernas kung Orodes II. Denne togs först på sängen när Crassus drog in med sin enorma här i det land som idag i huvudsak utgörs av Iran och Irak.
Vad Crassus där-emot inte visste var att hans egen viktigaste rådgivare, Ariamnes, spelade dubbelt.
Denne utmålade fiendens armé som oorganiserad och svag. För att parthernas befälhavare Surena skulle hinna organisera sitt försvar ledde han den romerska legionen rakt in i den brännande öknen.
Det var därför en törstig, utmattad och i högsta grad överraskad armé som den 9 juni år 53 f Kr plötsligt fann sig stå öga mot öga med sin fiende strax utanför den lilla staden Carrhae.
Trots att romarna var fem gånger så många spred sig paniken i ledet.
Dels ska detta ha berott på parthernas ödesmättade trummor som fick tänder att skallra och hästar att stegra sig.
Dels slet partherna på en given signal av sig kläderna och blottade sina rustningar, som starkt reflekterades i solgasset.
I nästa ögonblick fylldes himlen av moln av pilar. Parthernas styrka låg i dess skickliga hästburna bågskyttar. Varje ny salva var som en svärm av dödande insekter.
Det hjälpte inte ens att Crassus generaler beordrade sina soldater att gå samman och täcka sig med sköldarna. Enligt ögonvittnen ska pilarna ha trängt igenom och orsakat fruktansvärda skador.
Sonen halshöggs
Ögon genomborrades. Fötter spetsades. Ryggar förvandlades till nåldynor.
Det hjälpte inte ens att Crassus son Publius försökte leda en utbrytning med hjälp av 1 000 keltiska legosoldater. Tack vare sina hästar kunde partherna göra blixtsnabba chocker – och innan romarna hann kontraslå.
Hela tiden försågs dessutom bågskyttarna med nya pilar via tusentals fullastade kameler som lugnt stått och väntat i skydd bakom sanddynerna.
Att romarnas öde var beseglat kunde man ana när Crassus son blev kringränd på en höjd. För att inte falla i fiendens händer lät han sig nedhuggas av sin väpnare. Merparten av hans soldater slaktades sedan av partherna.
Crassus son dödades på slagfältet.
Kort senare fick Crassus syn på sin sons avhuggna huvud på ett spjut. Den djupt skakade fältherren gav då order om reträtt. Om aftonen sökte han skydd inne i Carrhae, medan partherna lugnt tog över slagfältet och kallblodigt avlivade de 4 000 romare som lämnats kvar svårt skadade.
Nästa dag låg stanken av blod tät över nejden. Crassus ville visserligen fortsätta drabbningen, men hotet om myteri fick honom att istället söka förhandling med sin fiende Surena.
Parthernas general utlovade i gengäld fri lejd och att de 10 000 återstående romerska soldaterna skulle behandlas väl.
Men svinhugg går som bekant igen.
Om Crassus redan hade brutit ett fredsavtal kunde han själv göra detsamma, tänkte Surena – och lät istället fängsla sin romerske kollega.
Samtidigt smältes guld, som hälldes i Crassus strupe under den hånfulla uppmaningen att han äntligen skulle dricka sig otörstig.
Roms rikaste man dog således under svåra plågor.
Crassus var den rikaste mannen i Rom på sin tid.
Inga spår
Detsamma gällde på sätt och vis triumviratet, som av förklarliga skäl nu inte längre existerade, något som i sin tur bäddade för Caesars kommande maktövertagande och envälde.
Så långt en historisk händelse som kunnat beläggas av såväl samtida hävdatecknare som sentida forskning. Men en fråga har alltså ingen riktigt
lyckats besvara: Vad hände sedan med den 10 000-hövdade legionen?
En enda av de överlevande soldaternas öde är bekant. Det var en man som valdes ut av Surena för sin porträttlikhet med Crassus.
Hårt sminkad och utstyrd i kvinnokläder vallades han en tid runt i riket för att alla skulle se hur världens största krigsmakt förnedrats och besegrats.
Resten av Crassus legion är däremot för evigt (?) försvunnen ur historien.
Det har inte hjälpt att arkeologer praktiskt taget dammsugit det forna partherriket efter spår. Ingenstans har man kunnat finna lösningen på militärhistoriens mest seglivade mysterium.
General Surena lät istället fängsla sin romerske kollega, och avrättade honom genom att hälla smält guld i hans strupe.
Att forntidens krigsfångar sällan brukade avrättas är ett välkänt faktum. Många av dem var legosoldater, vars lojalitet kunde ändras och köpas.
Det är därför troligt att de 10 000 på något sätt införlivades i den parthiska armén. Med tiden skulle de flesta i så fall ha dött på främmande slagfält, förmodligen i första led eftersom de sågs som både skickliga soldater och lämplig kanonmat.
En logisk förklaring, kan tyckas. Men kanske ändå inte helt tillfredsställande.
Det tyckte i alla fall Homer H Dubs, professor i kinesisk historia vid universitet i Oxford, som på 1940-talet gav sig in i debatten.
Efter att ha snubblat på en krigsskildring där en kinesisk historiker beskriver en ”fiskfjällsformation” av soldater i slaget vid Zhishi år 36 f Kr började Homer gräva i andra samtida dokument.
Resultatet blev förbluffande.
Modern forskning
– Jag insåg att det där om fiskfjällen påminde mycket om hur romerska
legionärer brukade överlappa sina sköldar när de attackerades av pilar eller kastvapen, berättade Dubs.
Riktigt intressant blev det när han läste om invånarna i den nordvästliga kinesiska staden Liqian: ”Så länge någon kan minnas har de flesta av dem kunnat uppvisa påfallande europeiska drag som blå ögon och ljust hår. Jag gissar att det var här som många ur Cassius legion till slut hamnade. Kanske såldes de som slavar av partherna och hamnade i kinesisk krigstjänst. Efter väl förrättat värv hänvisades de sedan till Liqian, gifte sig och skaffade barn.”
Inte ett enda romerskt vapen, mynt, smycke eller klädesplagg har visser-ligen påträffats som stöder Dubs tes. Det gör däremot modern genforskning.
När vetenskapsmän vid Kinas stora universitet Lanzhou nyligen analyserade en grupp av distriktets bönder, fann man att 56 procent av deras dna är europeiskt.
Dessutom noterade Dubs före sin död 1969 att nyckeln kan ligga i själva namnet på den utpekade staden.
För hur uttalas egentligen ”Liqian” på kinesiska?
Jo, precis som det romerska ordet ”legion”.